Barn och familj

Livet 2.0

Om att leva på 2000-talet och må bra ändå

Kul!

Kul!

Kul!

Kul!

Barn och familj

 

Alla brukar vara överens om att barnen är det värdefullaste vi har, och att rollen som förälder är vår viktigaste. Men hur, och vad ska vi egentligen tro på av allt vi hör av diverse "experter"? Man kan absolut bli en allt skickligare förälder genom trial-and-error, men just här skulle många av oss önska ett övningsliv innan det riktiga börjar. Men perfekta föräldrar är inte nödvändigt eller ens särskilt kul för ett barn. En mer realistisk modell är att man utifrån sina kärleksfulla känslor (och mycket energi!) gör sitt allra bästa, men samtidigt är medveten om att man ändå kommer att göra mindre skickliga insatser och rena tabbar både här och där. Vilket är helt okay, bara vi uppmärksammar felen och dumheterna alleftersom vi begår dem, ber barnet om ursäkt - så att inte barnet tar på sig skulden för våra brister - och går vidare med den bestämda föresatsen att göra någon annan tabbe nästa gång. I en sådan miljö trivs barnet, och lär sig om livet och vikten av personligt ansvarstagande på köpet.

 

Allt detta och mycket mer beskrivs suveränt av Jesper Juul, så det jag själv skriver på denna sida är bara för dig som av någon anledning inte kan tänka dig att läsa någon av hans böcker (dåligt beslut om du är förälder eller ibland umgås med andra).

 

Kul!

Livets största utmaning, och största gåva när det lyckas, är för min del att leva i och bidra till en familj där stämningen, atmosfären och tonen är sådan att alla får plats, alla trivs och alla kan växa och frodas.

 

Att odla goda och närande relationer är samtidigt vår svåraste uppgift. Vår gigantiska hjärnas främsta roll är just att hjälpa oss med detta.

 

Det är livets ironi att det kan ta ett livslångt äktenskap att lära sig leva i ett sådant, en uppväxttid att lära sig vara en hygglig förälder och en livstid att lära sig leva ett liv. När man äntligen börjar få grepp om det är det kanske nästan slut. Personligen upplever jag att jag fortfarande går grundkursen i fungerande relationer, och att jag aldrig lär nå överkursen. Då och då får jag en kortvarig känsla av någon sorts koll, men så händer det något och jag inser att jag är tillbaks på gå.

 

Vårt liv ihop med de vi älskar lär alltid vara ömsom vin och ömsom vatten. Men med rätt övning kan vi öka andelen vin, och av och till kanske även få ett glas champagne.

 

Från en mycket läsvärd bok av Wayne Dyer med samma namn som rubriken (ja, det var han som skrev Älska dig själv och Sikta mot stjärnorna).

Föräldraföreläsning på Östemalmsskolan 2007

Här skulle vi samla in pengar till Veroncias klassresa, och lyckades efter visst dividerande få låna aulan en kväll för denna föreläsning. Det kom väl ett femtiotal föräldrar och inbringade fyra eller fem tusen. Presentationen är omfattande och tar upp alla möjliga aspekter av föräldraskap och barns uppväxt. Jesper Juul, Lars Gustafsson, Wayne Dyer, Gordon Livingston, Ross W. Greene ... många kommer till tals. Föreläsningen innehåller ett stort antal avsnitt om olika barnrelaterade frågor, inklusive barn som far illa, "problembarn", oflexibla barn, tonåringar, gränssättning, integritet, samarbete och ansvarstagande. Jag hade tänkt dela upp det i ett dussin mindre delar men har inte hunnit. In och rota själv, här finns något för varje förälder!

Tankar om barns behov och föräldrars egentliga roll och uppgifter

Inför föreläsningen om föräldraskap 2007 (ovan) skrev jag ihop några stolpar om vad jag verkligen ville få sagt. Ambitionen var att formulera de råd och insikter jag skulle ha behövt redan 14 år tidigare då jag blev förälder för första gången. Således här några viktiga tankar, för sent för mig men kanske i tid för dig?

Visa din kärlek innan det är för sent

Denna krönika publicerades i Dagens Juridik maj 2008. Det mest personliga jag skrivit. Publicerad med mina döttrars samtycke.

Om unga som mår dåligt

Artikel i Dagens Juridik ca 2009 om depression hos unga.

Att leda och sparra barn och tonåringar

Förbaskat kloka och användbara råd, om jag får säga det själv. Och det tycker jag att jag kan få göra, eftersom det är Jesper Juul och inte jag som står för klokskapen - själv har jag har bara försökt sammanfatta det viktigaste.

Mentorskurs 2009,

Personlig sammanfattning av kurs för föräldrar som jag gick 2009. Inte det allra mest nydanande kursinnehåll jag stött på, å andra sidan fungerar det säkert.

En förälders dagbok

Ett försök att bena ut Jesper Juuls tankar i förhållande till mina egna ansträngningar som förälder. Gick väl litet sisådär.

Brev till mitt barn

När kommunikationen brutit ihop kan det vara värt att pröva att skriva ett brev istället. Här ett exempel på ett sådant, när både skolan och föräldrarna oroade sig men barnet inget ville berätta.

Studenttal till min dotter

Detta skrev jag när min äldsta dotter tog studenten. Vad som blev sagt minns jag inte, men säkerligen inte allt.

Knäppa frågor

Att använda som dörröppnare för att få igång ett samtal med ett barn som f n inte vill prata. Kanske för att hon är jättetrött på att för tusende gången få samma fråga om hur hon haft det i skolan eller vad hon ätit till lunch.

 

Ansvarsområden för femtonåringar

En sammanfattning av vad varje normal femtonåring rimligen bör kunna ta ansvar för i sitt liv. Kan man tycka. Inte alla vill ta och ha särskilt mycket ansvar dock. På frågan om vad vederbörande själv vill ha till middag, göra på helgen osv blir svaret ofta att hen inte vet. På vilket man vill repliera att om inte du vet, vem ska veta? En luttrad trebarnsförälder kan f ö konstatera att den ofta upprepade devisen "Barn gör inte som vi säger, de gör som vi gör" inte stämmer ett smack. Vem har till exempel fått sina barn att äta broccoli och annat misshagligt genom att själv äta det? Unga kopierar våra dåliga vanor men inte våra goda:)

Städ- och hushållsfördelning för hela familjen

Det påstås att vi vuxna ska vara noga med vad vi gör, eftersom våra barn gör som vi gör, inte som vi säger. Detta stämmer bara till hälften. Våra dåliga vanor anammar de blixtsnabbt, men inte de goda. Vilken förälder har sett sina barn börja äta fisk och grönsaker för att man själv gör det?

 

Det behövs därför instrument som tydliggör föräldrarnas förväntningar. Vi har suttit ned med våra barn och gått igenom samtliga sysslor som utförs i vår familj, varvid det blivit tydligt hur många fler uppgifter som bevisligen faller på de vuxnas lott. En bra förhandlingsstart när de mer valbara sysslorna ska fördelas. Här har du en checklista till din hjälp. Gå igenom den med barnen och fördela gemensamt kryssen rättvist! Det barnet inte upplever sig ha varit med och valt lär hen inte utföra, åtminstone inte på ett vis som bidrar till god stämning i familjen.

Föreläsning för elva-tolvåringar om hur man får ett bra liv

Jag lyckades nästla mig in på en av Carl-Fredriks lektioner vid Banérportens skola för att föreläsa ett par timmar om livet. Denna skola har varit mycket mer positiv till utbildningspropåer än de kommunala skolor våra döttrar gått i, jag har även föreläst för personalen där. Det hela var ett experiment för att se om jag kunde förmedla mina tankar på ett sätt som barn i årskurs fem förstod. Det var fantastiskt roligt, men vad som egentligen gick fram vet jag inte. Kul inblick i skolans värld och underbara barn. I pausen bildade minst ett dussin barn en stor klunga på golvet ("pyramid" enligt dem själva) varefter de till andra halvlek undrade om de inte kunde få ligga på golvet och lyssna. I mitt nästa liv ska jag bli lärare!

 

Jag ska vid tillfälle bearbeta materialet och foga in kommentarerna jag hade till bilderna, så blir det mycket mer användbart om någon annan också vill försöka.

Utvärderingsformulär för elvaåringar

Delade ut detta formulär efter föreläsningen ovan och fick det åter av nästan alla med idel soliga kommentarer (i jämförelse med en "vanlig" lektion alltså...) Kanske något skolan skulle använda sig av mer systematiskt - det kan väl inte vara fel att ta reda på vad elvaåringar tycker om sina lektioner, när vi rutinmässigt gör det med de vuxna vi utsätter för utbildning?

Introduktion till föräldraseminarium för FamilyLab

Jag har förmånen att ha fått gå en utbildning till seminarieledare för Jesper Juul för ett tiotal år sedan. Avsikten var att jag skulle hålla seminarier efter utbildningen, men så blev det aldrig, varför minns jag inte. Men jag hann skriva denna presentation av mig själv och varför jag var intresserad av området. Om Ekelöf har rätt - "Det som är botten i dig är botten också i andra" - kan nog många föräldrar hitta något användbart här. Att vara förälder är ingen boxningsmatch, så varför känns det så ibland?

När du har problem med ditt barn

Några tankar från Jesper Juul om hur föräldern kan förhålla sig när ett yngre barn (1-9 år) har "problem". Ledtråd: problemet är inte barnet utan något i dess omgivning och relationer.

Några tankar om barn, vuxna och gränser

Vi behöver inte bara göra en massa bra saker med våra barn, vi behöver ha roligt på vägen. Känslor smittar, så barnet kommer ofelbart att känna min leda. Och dra slutsatsen att det är hen själv som är en tråkig person, inte att jag tycker spelet - eller vad vi nu håller på med - är tråkigt. Inte precis vad jag vill åstadkomma med vår aktivitet!

Att relatera till en tonåring

Det är inte lätt, men det går. Åtminstone ibland. Vill du minska risken för att din tonåring börjar missbruka eller hamna i annat trubbel är en god relation din bästa chans. Och gissa vem som har ansvaret för att relationen är så bra som du vill ha den - din tonåring eller du själv?

Om barn och långa dagisdagar.

Mina tre barn har samtliga skrikit högt hela kvällen efter långa dagar på dagis, trots att det varit huvudsakligen bra dagis och personal och de ingalunda farit illa där, så det gällde att få ut dem i tid. Då såg jag en guru på TV som raljerade om överoroliga föräldrar osv. Hon ville väl lindra alla dåliga samveten, men tyvärr hade hon fel i sak. Många barn tål inte långa dagar, även om dagiset är utmärkt. De drabbas av rent fysiologisk utmattning, då ljud- och stimulinivån helt enkelt är för hög. Det finns ingen anledning att försöka förstå de efterföljande utbrotten psykologiskt, det är bättre att inse att barnet är slutkört och behöver en stunds lugn och ro.

 

Den viktigaste frågan är: hur hanterar jag barnet när det skriker och är slutkört? Skäller på det och signalerar därmed att barnet är fel, dvs ger barnet skulden? Eller tar jag själv fullt ansvar för det skedda? Jag har låtit mitt barn vara på dagis längre än hen orkar, och därför har hen det svårt nu. ”Jag ser att du är trött och har det jobbigt. Det är för att jag har låtit dig vara på dagis så länge, och fast det är roligt där så kan man bli så här trött. Nu gör vi något lugnt tillsammans tills du känner dig på bättre humör.” Och om problemet är återkommande är det mitt ansvar att lägga om min livssituation så att mitt barn inte får längre dagar än hen mår väl av. "Går inte" säger du? Vem ska då ta ansvar för att ditt barn har det bra, om inte du gör det?

 

"Jag vill inte gå till dagis. Det är inte roligt där.”

 

Här har vi ett exempel till på vikten av att vi vuxna tar fullt ansvar för våra misstag, för att de inte ska vältras över på våra barn som en känsla av skuld och skam.

 

Välj ett av svaren nedan:

  1. ”Men det är ju så roligt på dagis, och ni gör så många spännande saker där!” Vi vill uppmuntra, men barnet hör: "Detta begriper du inte riktigt. Din känsla är fel. Du har fel. Du är fel. Jag som är stor och vuxen vet bättre, jag vet hur det egentligen är, och det är roligt där”.
  2. ”Aj då. Det var tråkigt. Kan du berätta mer?” Inte ”varför”, för det kan inte ett litet barn svara på. Nu hör barnet istället: "Jag ser dig, jag hör dig, jag förstår din känsla, jag förstår dig. Din känsla är okay och du är okay. Du är viktig för mig och jag vill veta mer, det vill säga jag vill lära känna dig mer och jag tycker du är värd att lära känna mera". Med detta svar stärker jag såväl barnets självkännedom som dess självaktning.

 

 

Sannolikheten för att vi faktiskt når dit vi vill med vår "uppfostran" torde öka om vi vet vad som är målet. Så vad är en bra människa och vad är ett gott liv?

 

Och medan vi funderar över målet har barnet - som knappast ser att bli "uppfostrad" som sin grej i livet - sin egen agenda, se nedan.

Kan det vara så att föräldraskap till inte så liten del handlar om att temporärt försaka en del av det man vill göra i livet? Somliga föräldrar verkar ge sig sjutton på att deras barn, oavsett hur små de är, inte ska hindra dem från att leva precis som vanligt, inklusive karriär, jordenruntresor och vidlyftigt socialt liv. Själv har jag svårt att se poängen med att skaffa barn och sedan envisas med att inte låta dem påverka ens liv. Ta´t lugnt, det lättar med åren och det kommer garanterat en tid då du skulle ge vad som helst för att få tillbaka det kaotiska liv du hade som småbarnsförälder om du bara kunde.

Att ha familj och barn och inte åtminstone orientera sig en smula om vad som egentligen pågår under ytan är att göra det onödigt svårt för sig. Visst kan man välja att inte försöka förstå, men det är som med alla val: man kan välja bäst man vill, men man kan kan inte välja konsekvenserna av sina val.

 

Ovanstående distinktioner har jag naturligtvis hämtat från Jesper Juul, liksom den modell för problemanalys och insatser han utvecklat utifrån dessa. Mycket bra modell att utgå ifrån när det kör ihop sig med barnen, för om man utgår från någon annan modell som kanske inte fångar vad problematiken egentligen handlar om torde det begränsa chansen att man kommer någon vart.

Vill du stärka dit barns självkänsla? Gör så här!

Berätta inte vad du gett dina barn - fråga dig vad de gett och lärt dig!

  • Glädje?
  • Spontanitet, förmåga att ta vara på glädjeämnena?
  • Förmåga att prioritera det roligaste?
  • Optimism, att kunna vara glad och hoppfull ”trots allt”?
  • Perspektiv, förmåga att slappna av, att inte grubbla och oroa mig?
  • Stresstålighet, kunna tåla eller t o m trivas i kaos?
  • Fått se världen med nya ögon?
  • Lära känna mig själv och mina egna gränser?
  • Mening med livet, äntligen?
  • Förstå och förlåta?

 

Här är ett litet exempel på vad barn kan lära oss, om vi lyssnar.

 

Personligen föredrar jag i likhet med de flesta att ha det städat hemma. Men om det inte är städat just nu, vad händer då? Hur reagerar jag på diskrepansen? Jag blir knappast gladare av att leva i ett städat än i ett ostädat, om jag inte först bestämt mig för att det måste vara städat för att det ska vara möjligt för mig att känna mig nöjd, eller för att jag ens ska ha rätt att känna mig nöjd. Sannerligen en ”acquired taste”, som engelsmännen säger om att uppskatta goda viner. ”Ask for what you want, but don´t demand it”.

 

Barn bryr sig inte mycket om att det är välstädat hemma - varför skulle de det, och varför bråkar vi med dem om det? Det är en gåva att inte behöva ha städat omkring sig för att kunna trivas och må bra. Barn klarar att vara glada och lyckliga mitt i kaos. Men gradvis lär vi dem att det är fel att känna sig nöjd om man inte har det fint. Efter tjugo år har vi lyckats lära dom detta. Några år senare, när livet hårdnar och tiden tryter p g a småbarn och arbetsrelaterad prestationshets, är det dags för dem att börja i psykoterapi, för att lära sig att man kan (måste kunna) vara lycklig trots oordning, ostädat och kaos runtomkring sig. Cirkeln är sluten.

 

En avspänd och varm stämning i hemmet är mycket viktigare för barnens trivsel än att det är välstädat. Barn är känsliga för stämningar och berättar gärna om hur det känns hemma hos deras kompisar. Är det avslappnat, behagligt, tillåtande, människorna i centrum? Eller ordning och reda, tvingande rutiner, panik om det råkar bli oordning? Jag börjar tro att vi borde sluta tala om vår föräldraroll som uppfostringsansvariga. De flesta barn uppfostrar sig själva med litet tid, tålamod och kärlek - det äri längden inte så himla kul att bli illa sedd och inte få vara med här i världen. Vår uppgift är en annan - att skapa en riktigt bra stämning, ton och atmosfär i vår familj. Hur känns det att vara med i vår familj är den viktigaste frågan!

 

Goda relationer ger oss mycket mer än yttre ordning. Kvaliteten på våra relationer avgör hur vi mår, förutsatt att vi inte skadats i barndomen, är deprimerade eller av andra skäl saknar förmåga att glädjas åt nuet.

 

Exempel på tänkbara målformuleringar hos familjerådgivaren

  • Klimatet och stämningen, den känslomässiga atmosfären, är det viktigaste - inte den yttre ordningen.
  • Alla ska få vara med och bestämma spelreglerna, vad som ska göras och hur.
  • Mer kärleksfullt förhållande mellan de vuxna, trots en pressad vardag.
  • Ett lättsammare och roligare dito, trots samma vardag.
  • Var och en tar fullt ansvar för sitt humör och för de signaler man förmedlar till andra.
  • Barnen ska få en positiv bild av hur det är att vara vuxen - inte en ständigt trött, pressad, härjad och missnöjd förebild.
  • Barnen ska få en annan bild av ett förhållande mellan man och kvinna, med mer värme, glädje och kärlek.
  • Barnen ska slippa drabbas av föräldrarnas stress.

 

Enligt Martin Seligman, om jag minns rätt.

Carl-Fredrik, indignerat vid bud om läggning: ”Du bestämmer inte över mig”. Som en ren självklarhet. Ja, vad gör man? Våld fungerar, men har förstås sitt pris på sikt. Här försökte jag med tydlighet om vad jag ville, respekt och att ge gott om tid. ”Säg till när du är klar.”

 

Att få barn att ”lyda”, göra som vi vill… Vår kultur lär att varje problem har en lösning, det gäller bara att komma på hur den ser ut. Vi försöker kontrollera och styra allt och alla. Men tvingas ibland inse att så går det inte till - saker blir inte som vi tänkt oss, folk gör inte som vi vill att de ska göra - inte ens ett litet fyraårigt barn kan vi få att göra som vi vill ibland. Tänk om det är så att det inte finns ett smack jag kan göra för att just nu få just det här barnet att göra just det jag vill att det ska göra? Förutom våld då. Vilken kränkning av vår självkänsla och vår narcissism! Och vilken dålig förälder och människa jag måste vara som inte kan komma på ett sätt, när det nu måste finnas ett..

 

I den mån det finns ett svar handlar det om min långsiktiga relation till barnet. Att jag skapat en relation där barnet vill göra detta för att hjälpa mig, eftersom han värderar mig som person och vår gemensamma relation. Kanske inte just precis nu, men i princip. Frågan om hur jag kan få mitt barn att göra x kanske istället bör omformuleras till en fråga om hur vår relation och vårt långsiktiga sätt att umgås med varandra bör se ut för att barnet ska vilja gå mig till mötes när han märker att något är viktigt för mig. Att skapa goda relationer är att göra många insättningar på det känslomässiga "bankkontot".

 

Frågar vi Jesper Juul skulle han nog svarar ungefär så här: Barn mår bäst av att de vuxna bestämmer. Det viktigaste för barnens hälsa och trivsel är hur föräldrarna bestämmer. Det är viktigt att besluten hänger ihop så mycket som möjligt. Detta förutsätter att föräldrarna har tänkt igenom vilka värden de vill att familjens liv ska bygga på. Konflikter och frustration är naturliga inslag i läroprocessen. Det viktigaste är att föräldrarna tar ansvar för konflikterna.

 

Här nedan en sammanställning av de viktigaste övergripande värdena för familjens samspel, från Juuls bok Livet i familjen. Läs den - det är mycket lättare att förebygga elakartad tonårssurspårning och skilsmässa än att reversera eländet när det väl skett.

 

http://www.family-lab.se/

Jesper Juuls officiella hemsida i Sverige. Länkar till utbildningar, föreläsningar, artiklar och mycket annat. En god vän i nöden för varje förälder. Kompletterar Jespers böcker fint. Jag kan bara önska att jag kommit i kontakt med dem långt tidigare, helst redan när barnen var helt små. Hade kunnat bespara alla inblandade en hel del elände.

http://www.jesperjuul.com

Jesper Juuls intenationella hemsida.

När du har problem med ditt barn 1-9 år

En sida text av Jesper Juul. Minns inte riktigt hur jag kommit i besittning av den, men eftersom det är ett så ovärderligt sätt att tänka för att ha en chans att kunna hjälpa sitt barn när det - och alltså hela familjen - inte mår bra, tror jag att Jesper skulle förlåta mig att jag lägger det här som en invitation till hans värld. Jag säger det igen: om du tycker att det är knepigt att vara förälder (finns det någon som inte tycker det ibland?) så gör både ditt barn och dig själv en tjänst och läs åtminstone en bok av Jesper.

http://www.larshgustafsson.se/

Barnläkare, sexbarnspappa, eldsjäl, perspektiv och medmänsklighet... Han heter Lars H Gustafsson, och de flesta har antagligen redan hört talas om honom. Övriga föreslås börja här och fortsätta med böckerna. De handlar om mer än att vara förälder, de handlar om att vara människa.

Ahaparenting

Hemsida av Laura Markham, som skriver mycket klokt och läsvärt om barn och familj. En amerikansk motsvarighet till Danmarks Jesper Juul och Sveriges Lars H Gustavsson. Med dessa tre i ryggen, kompletterat med Ross W. Greene för de riktigt "svåra" barnen, har man vad man behöver som förälder, och mer därtill.

Arga barn behöver hjälp att tänka.

Intervju med Ross W. Greene i SvD. Intervjun är rätt kort, men kan fungera som en introduktion till hans sensationellt välskrivna och genomkloka bok Explosiva barn (se bild till höger, samt sammanfattning som jag ska lägga upp här så fort jag återfinner den).

Familjekompetens

Trevlig hemsida om barn och tonåringar.

De tio viktigaste föräldrakompetenserna

Minns inte var jag hittade dessa goda råd för alla föräldrar, sammanställda av Robert Epstein.

Länkar till andras material

Du kommer hem från arbetet. Ditt lilla barn möter dig ivrigt vid dörren med en teckning som han ritat och säger ”Hej pappa, här får du en teckning som jag ritat till dig!” Vad svarar du?

  1. ”Åh vilken fin teckning! Vad duktig du är på att rita!” Då hör och bekräftar du inte budskapet: ditt barns glädje över att träffa sin pappa igen, som han saknat så mycket.
  2. ”Hej, vad glad jag blir över att träffa dig igen! Jag har saknat dig jättemycket. Och en teckning har du också ritat. Får jag se vad den föreställe? Ser ut som en orm som äter äpple kanske…? Vad glad jag blir för att du ritat en teckning till mig!” Då möter du barnets glädje över återseendet med din egen glädje, du möter barnets känsla med din egen känsla, dvs du möter barnet på den existentiella nivån. I första svaret möttes återseendets glädje med en värdering, förvisso i form av beröm. Men signalen är tydlig: prestationer ska bedömas, du ska bedömas och jag tar mig rätten att vara domaren. I längden kommer femtio bemötanden om dagen av det ena eller andra slaget att påverka barnets självkänsla och er relation.

 

Boktips

Michael Rangne

specialist i psykiatri

mrangne@gmail.com