Skola och utbildning

Livet 2.0

Om att leva på 2000-talet och må bra ändå

Du kanske undrar varför det inte finns någon fin teckning på just denna flik? De håller på att ta slut, jag måste upp på vinden och rota rätt på fler!

Skolan

 

Arma skola. Allt ska den klara, alla ska den ersätta. Föräldrar, fostran, frukost, simundervisning... Utifrån det faktum att många föräldrar sviktar i sitt föräldraansvar är ambitionen naturligtvis lovvärd, men skolan får inte alls de resurser den skulle behöva för ett så brett uppdrag. Jag har svårt att förstå varför en lärare med trettio barn i klassen skulle lyckas få fason på det barn som föräldern, med ett eller ett par barn, inte lyckas med.

 

Vilket inte betyder att skolan inte ska göra allt den kan - och det är jag inte övertygad om att den gör alla gånger. Vad tror du är den statistiskt sannolikaste responsen om man, per brev eller muntligt, upprepade gånger erbjuder flera stora innerstadsskolor i Stockolm någon variant av nedanstående (med eller utan klassresa i ekvationen)?

 

Hej NN!

 

Jag kan erbjuda en stimulerande och matnyttig utbildningskväll eller -dag i psykiatri och psykologi för skolans personal, som ett led i att samla in pengar till Veronicas klassresa. Utbildningen kan skräddarsys efter önskemål och ta upp områden som stress och arbetsglädje, depression, utbrändhet, barns utveckling, goda relationer och mycket mer. Jag ger sedan många år dessa utbildningar kommersiellt och i mitt arbete som psykiatriker. Deltagarna har överlag tyckt att det varit värdefullt både för personlig del och i det professionella arbetet med barn och ungdomar. Mitt arvode är normalt xxxxx kr per dag, men det är naturligtvis inte aktuellt här. Jag vill inte ha betalt för att föreläsa vid min dotters skola, men det vore roligt om utbildningen kunde medföra ett litet om än symboliskt bidrag till klassresan.

 

Om skolan inte finner detta intressant, eller inte har några pengar alls att avvara oavsett nyttan med utbildningen, har jag en alternativ möjlighet som inte kostar skolan en enda krona, som jag kan berätta om per telefon. Jag har möjlighet att komma till er när det passar och kort presentera vad jag kan erbjuda, så att det blir lättare för er att ta ställning till förslaget.

 

Om min bakgrund kan jag berätta att jag till vardags arbetar som psykiater och utbildningsansansvarig vid Norra Stockholms Psykiatri och har minst femton års erfarenhet av att utbilda sjukvårdspersonal, jurister och personalspecialister om psykologi och psykiatri. Jag hoppas att du ska finna detta förslag intressant. Du får gärna kontakta mig så berättar jag mer.

 

Med vänlig hälsning, Michael Rangne

 

Svarsalternativ:

  1. Någon från skolledningen hör av sig och tycker att det låter som en toppenidé och vill boka in en tid rakt av för detta.
  2. Någon från skolledningen hör av sig och ber att man kommer och berättar litet mer.
  3. Någon från skolledningen hör av sig och tackar artigt för erbjudandet, men avböjer eftersom man endast anlitar "intern" fortbildning via skolförvaltningen.
  4. Absolut ingenting. När man själv ringer för att följa upp får man eventuellt besked enligt alternativ 3, andra delen.

 

Du har naturligtvis redan räknat ut hur det brukar gå. Alternativ fyra, utom vid ett tillfälle när jag själv ringde för att följa upp, då skolan klarade att ta sig till alternativ tre. För mig personligen är det inget bekymmer, jag kan föreläsa någon annanstans och dessutom få betalt. Men som skattebetalare har jag en uppfattning. Skulle inte skolan ta in samhället? Vilket påminner mig om när min dotters lärare vid ett föräldramöte berättade att i år skulle man arbeta i ett brett tema kallat "livet", och att man gärna ville ha medverkan av så många föräldrar som möjligt. Lysande idé, tycker en psykiatriker och stegar genast upp och erbjude att bidra med något som skulle kunna passa. Möts av viss osäkerhet och tvekan, följt av ungefär ett "kanske, vi hör av oss". Vid det här laget behövs knappast någon ny frågesport angående hur det gick med den saken. Slutsats? Jag måste ge ett mer skruvat intryck här i världen än jag själv begriper.

Nu har jag hittat fler bilder, så här kommer alla skolbarnen, på väg till sin första skoldag. Vi kan bara hålla tummarna för att de ska vara lika glada om tolv år...

 

...vilket de förmodligen inte kommer att vara, så de förstärker examen med öl och afrikansk trance, se bilden nedan. Tretton års skolgång och kulturell förfining kulminerar i att man far runt halvnaken på ett lastbilsflak, packad, vrålande och omdömeslös, till musik på volymer som högst sannolikt genererar livslång hörselskada och tinnitus, och badar i en smutsig fontän. Med risk för att falla av flaket och dö (har hänt). Och låtsas att man tycker det är kul.

 

Vilket får mig att framkasta ett förslag till Skolverket gällande en ny övergripande målsättning för skolan:

  1. Lära barnet om grupprocesser och grupptryck. Vara medveten om, känna igen, förstå, kunna hantera, kunna stå emot, kunna säga nej.
  2. Barnet ska vara minst lika levande och vitalt när det lämnar skolan som när det började.
  3. Förmedla en känsla för vilken oerhört värdefull gåva livet är.

För mig som förälder skulle det kännas mycket bra om skolan delade denna ambition och helst också lyckades med det.

 

Här ett förslag till undervisningsprogram i skolorna, fritt efter "Trettio tuffa sanningar innan det är för sent" av Gordon Livingston.

 

Apropå att ändå göra vad man kan. Här några tankar av Lars H. Gustavson, Sveriges svar på Jesper Juul. Klok, kunnig, en njutning att läsa. Se lästipsen.

 

Arma skola. Allt ska den klara, alla ska den ersätta. Föräldrar, fostran, frukost, simundervisning... Ur synvinkeln att många föräldrar sviktar i sitt föräldraansvar är ambitionen naturligtvis lovvärd, men skolan får inte alls de resurser den skulle behöva för ett så brett uppdrag. Jag har svårt att förstå varför en lärare med trettio barn i klassen skulle lyckas få fason på det barn som föräldern, som har ett eller möjligen ett par barn, inte lyckas med.

 

 

Undrar vad Lars (ovan) skulle tycka om hur Hälge har det i skolan? Det är egentligen en sammanhängande serie, men jag är inte säker på att jag lyckats pussla in bilderna i rätt ordning. Tänk vad ett barn på kanske åtta eller tio år kan uppfatta och fånga i sina teckningar! Allra sorgligast är kommentaren "Du är ett problem". Exakt vad inget barn ska behöva höra eller uppleva, i skolan eller hemma. Den som ofta får höra att hen är ett problem kommer förr eller senare att bli ett.

 

Föreläsning för elva-tolvåringar om hur man får ett bra liv

Jag lyckades nästla mig in på en av Carl-Fredriks lektioner vid Banérportens skola för att föreläsa ett par timmar om livet. Denna skola har varit mycket mer positiv till utbildningspropåer än de kommunala skolor våra döttrar gått i, jag har även föreläst för personalen där. Det hela var ett experiment för att se om jag kunde förmedla mina tankar på ett sätt som barn i årskurs fem förstod. Det var fantastiskt roligt, men vad som egentligen gick fram vet jag inte. Kul inblick i skolans värld och underbara barn. I pausen bildade minst ett dussin barn en stor klunga på golvet ("pyramid" enligt dem själva) varefter de till andra halvlek undrade om de inte kunde få ligga på golvet och lyssna. I mitt nästa liv ska jag bli lärare!

 

Jag ska vid tillfälle bearbeta materialet och foga in kommentarerna jag hade till bilderna, så blir det mycket mer användbart om någon annan också vill försöka.

Utvärderingsformulär för elvaåringar

Delade ut detta formulär efter föreläsningen ovan och fick det åter av nästan alla med idel soliga kommentarer (i jämförelse med en "vanlig" lektion alltså...) Kanske något skolan skulle använda sig av mer systematiskt - det kan väl inte vara fel att ta reda på vad elvaåringar tycker om sina lektioner, när vi rutinmässigt gör det med de vuxna vi utsätter för utbildning?

Michael Rangne

specialist i psykiatri

mrangne@gmail.com