Kärlek

Livet 2.0

Om  att leva på 2000-talet och må bra ändå

Om förälskelse, kärlek och att leva med en annan människa


Att bli förälskad är som alla vet inte det minsta svårt, men att leva tillsammans med en annan människa är desto svårare. Vi förfärar oss ibland över att nära vart annat äktenskap upplöses, men man kan lika gärna vända på steken och tycka att det är häpnadsväckande att hälften av alla som gifter sig hittar vägar att leva ihop som gör att de står ut och stannar kvar. Historiskt sett har äktenskap inte handlat om attraktion, förälskelse och kärlek utan om att skapa social stabilitet, alstra barn, ordna med arvtagare till ägorna osv. Förälskelse och ömsesidigt berikande erotik fick man ägna sig åt någon annanstans, om alls. Nu förväntar vi oss att få allt i samma relation, som dessutom ofta varar långt längre än för bara hundra år sedan när den genomsnittliga livslängden och därmed äktenskapets varaktighet var mycket kortare.


Egentligen är äktenskapets fortbestånd ett dubiöst mått på dess framgång. Att stanna hela livet i ett äktenskap som inte ger oss särskilt mycket av det vi förväntar oss av kärleken, eller där vi t o m far illa, är knappast att se som något positivt utan snarare uttryck för ett mindre väl levt liv. Hur vi har det tillsammans är ett relevantare mått. Ett par riktigt goda år följda av en separation behöver inte nödvängigtvis ses som ett misslyckande, man kan lika gärna ta det för vad det faktiskt var - ett lyckligt äktenskap och ett antal goda år så länge det varade. Om än med de komplikationer som tillstöter om man har gemensamma barn. Men att leva ett helt liv tillsammans utan att trivas och utan att få det jag vill ha av livet och kärleken, det är verkligen att ha misslyckats med något väsentligt. 


Först känner man sig attraherad av någon, ofta utan att man vet ett dyft om denne. I takt med att man har någon grad av kontakt med varandra tilltar känslan av förälskelse. Någon djupare kännedom om personen ifråga behövs inte, det är snarare så att förälskelsen underlättas av att jag inte känner den andre eftersom jag då ohämmat kan projicera mina egna drömmar och fantasier på henne. Det är egentligen inte så snällt att pådyvla någon egenskaper som hon förmodligen inte har men nu känner att hon måste uppfylla. Förälskelse är vanligen en ganska självupptagen process där jag inte "ser" föremålet för min förälskelse utan mest intresserar mig för mig själv, mina egna känslor och behov. Evolutionen har gynnat de som lättast och med minst reservationer finner potentiella kärlekspartners så underbara att de snarast ska alstras barn med. Det är helt enkelt förälskelsens syfte att aktivera och kanalisera vår sexuella drift så att det snabbt och effektivt blir barn. När detta väl är ordnat behöver vi stanna hos vår familj för att öka barnens överlevnadsmöjligheter. Naturen har därför försett oss med en drift till "anknytning" vars funktion är att få oss att vilja stanna hos partnern och vår gemensamma avkomma. Det är denna biologiskt betingade drift till långvarig anknytning som vi kallar kärlek, och som kan ta sig litet olika uttryck beroende på om det gäller vår partner, våra barn, våra föräldrar eller någon annan. Kärlekens syfte är alltså att bevara och stärka våra viktigaste relationer eftersom dessa är avgörande för våra överlevnadsmöjligheter.


På det psykologiska planet innebär kärlek att jag i takt med att jag lär känna den andre gradvis ersätter förälskelsens fantasier med mer realistiska bilder. Därav tanken att mogen kärlek handlar om att känna den andre på djupet och ändå tycka om henne, med alla hennes fel och brister. Vill det sig sämre upptäcker jag att den andre saknar det jag behöver för att vilja leva med henne. Jag drar slutsatsen att hon inte är den hon föreföll vara, och utvecklingen från förälskelse till kärlek avstannar. Min "felaktiga" bild av den andre beror sannolikt inte på att hon medvetet försökt vilseleda mig, snarare är den ett verk av min egen kärlekslängtan som fått mig att se min potentiella partner i bästa tänkbara dager. Vi borde göra vid partnerjakt som vid rekrytering av medarbetare - tänk för allt i världen inte "positivt" när du ska anställa någon, vare sig det gäller en medarbetare eller en kärlekspartner! Men det klarar vi sällan i kärlekens fall, de irationella och omedvetna krafterna är oss nästan alltid övermäktiga. Som en kollega lakoniskt konstaterade: "förälskelse är en psykos"! Det är som sagt inte snällt mot en annan människa att belasta henne med mina orealistiska bilder och förväntningar, om än utan onda avsikter. Jag försätter henne då i en situation där hon förr eller senare kommer att tvingas göra mig besviken genom att träda fram ur dimmorna och visa sig precis som hon är. Vi vill bli sedda på djupet, och först när den andre ser mitt riktiga jag är hens uppskattning av värde för mig. För vad är det värt för mig att den andre älskar en fantasibild av mig som hon själv har skapat, eller den fasad jag själv väljer att visa upp? Kärlekens förutsättning är därför autenticitet, att vi båda är öppna och visar oss för varandra precis som vi är. Om vi då tycker om vad vi ser kan kärleken blomstra. Men det kan också hända att jag inser att jag faktiskt inte älskar den andre så som hon nu framträder. Visserligen ingår det i kärleken att älska den andre med alla hennes skavanker, men det är inte realsitiskt att tro att vi med samma lätthet kan älska vem som helst oavsett vilken personlighet hon har. Kärleken växer när vi finner den andre vacker på djupet, med personlighetsdrag och en syn på livet och andra som vi uppskattar. Att beundra den andre för den hon är utgör en god grund för bestående kärlek. Omvänt är förakt och en kritisk syn på den andre något som påtagligt försämrar förhållandets kvalitet och prognos. John Gottman talar om "apokalypsens fyra riddare", där kritik och förakt gentemot partnern nästintill omöjliggör ett gott förhållande. Alla som lever eller tänker leva tillsammans med någon annan rekommenderas läsa någon av hans böcker eller lyssna på honom på YouTube, där han också kan ses föreläsa tillsammans med sin hustru Julie Gottman. Inte så sällan talas det idag om vårt behov av villkorslös kärlek, att bli älskade bara för att vi finns. Naturligtvis låter det tilltalande att kunna bete sig hur som helst och bli älskad ändå. Och det är absolut av största vikt för ett litet barn att kunna lita på att föräldrarna älskar det oavsett vad hen tar sig för. Men i takt med att vi växer förändras spelreglerna och vi kan inte längre vänta oss att andra ska älska oss lika förbehållslöst, snarare får vi börja anstränga oss för att förtjäna vår kärlek. För egen del har jag inget emot den förskjutningen. Vem vill egentligen bli älskad bara för att hen "finns"? Själv föredrar jag att bli älskad för den jag är, för vad jag (förhoppningsvis) lyckats göra av mig själv genom åren, för den människa jag nu, åtminstone delvis av egen kraft och genom egna val, gjort mig till.


Förälskelse, kärlek och anknytning är evolutionärt drivna och biologiskt rotade system. Hjärnan håller sig med ett begränsat antal system för att reglera våra drifter, upplevelser och beteenden. Så t ex har forskare kunnat se att psykologisk smärta - som den vi erfar när vi känner oss ensamma - aktiverar samma system i hjärnan som fysiologiskt betingad smärta vid ett benbrott. Våra kärlekssystem är inget undantag. Förälskelse plankar på våra dopaminmedierade belöningssystem ("livets mening är att stimulera Nucleus Accumbens" som en kollega uttrycker det), anknytningssystemet utnyttjar delvis andra mekanismer och smärtan vid förlorad kärlek och separation aktiverar samma system som skapar abstinensupplevelsen när man avbryter tillförseln av t ex heroin. Med andra ord påminner en kärlekshistoria, från den lyckorusiga inledningen till den smärtsamma separationen, i hög grad om en narkomans upplevelser. Vi skulle därför göra klokt i att sluta raljera över unga olyckligt förälskades smärta och benägenhet att ibland söka akut på våra psykiatriska akutmottagningar i sin nöd. Att bli övergiven är bland det mest plågsamma vi kan uppleva. Det är en variant av att bli utesluten ur gruppen, vilket historiskt sett varit en livshotande händelse som evolutionen därför försett oss med kraftfulla mekanismer för att till varje pris undvika. Drivkraften är förstås smärtan vi känner när vi blir övergivna. Så ta den andres smärta på allvar om du vill hjälpa, och försök inte "relativisera" eller på andra sätt förminska den. Personen har just förlorat det allra viktigaste i sitt liv, inklusive hoppet om en framtid värd att ha, och så måste det få vara ett tag i väntan på att livet självt så småningom korrigerar upplevelsen. Vi kan inte befria andra från deras smärta i det akuta läget, vi kan bara finnas där och hjälpa dem stå ut så gott det går i väntan på att det ska börja lägga sig en smula. Tiden gör jobbet, inte hjälparen. Som Strindberg sa: "Lycka önskar jag dig inte, för den finns inte, men kraft att bära ditt öde önskar jag dig." I sak hade han fel - visst finns lyckan, men inte alltid och aldrig på beställning. Därför gör vår kultur oss en otjänst när den förmedlar att lycka är det yttersta målet för all vår strävan. För lycka är en biprodukt av att vi gör något meningsfullt för andra, inte något vi kan skaffa oss på egen hand på vår kammare. Kanske skulle vi ibland tänka och meditera mindre och istället lägga mer tid och fokus på vad som helst utanför oss själva, t ex de människor vi har i vår omgivning. Alla människor har ständigt en mängd otillfredsställda behov, vilket innebär att varje människa jag möter är en lysande möjlighet för mig att göra skillnad för denne, och därmed att göra något odiskutabelt meningsfullt. Så den som hävdar att livet är meningslöst missar grovt; förekomsten av andra människor i vår värld gör att mening alltid är en möjlighet för mig. En enkel - men inte lätt - väg till ett meningsfullt liv: identifiera andras behov och hjälp dem sedan att tillfredsställa dessa. Som en klok psykoterapeut sa när jag bad honom göra ett behandlingsförsök med en erkänt "svår " patient: "Man kan alltid göra något". Så sant, och heder till sådana terapeuter!


För att sammanfatta har vi alltså tre olika "kärlekssystem": Sexuell lust som får oss att alstra barn, förälskelse som väljer (förhoppningsvis) lämplig partner för barnalstandet, och anknytningsmekanismer som får oss att stanna kvar och ta hand om vår avkomma. När människor pratar om "kärlek" kan de alltså syfta på vilket som av dessa system, eller flera av dem. Men de flesta av oss tänker nog främst på anknytningssystemet när vi talar om kärlek. Den kärlek som alltså handlar om att känna en annan människa på djupet och tycka tillräckligt mycket om det jag ser för att jag ska vilja stå ut med de sämre sidor jag oundvikligen upptäcker. Jag tror det var Dostojevsky som sa något i stil med att "kärlek är att veta allt om en annan människa och ändå tycka om henne". Samtidigt varnade han för tanken att vi alls kan eller ens vill lära känna en annan människa fullt ut - det kommer alltid att finnas mer att veta om den andre och det ska vi vara djupt tacksamma för. Jesper Juul frågade en gång hur vår relation till våra närmaste skulle påverkas om vi var dag vid frukostbordet sade till oss själva att det ska bli spännande att se vem min fru och mitt barn är idag!



Maslow ska ha placerat gemenskap en bra bit upp i sin "behovstrappa". Förmodligen har han misstolkats, för i realiteten är gemenskap och tillhörighet det grundläggande behovet, och förutsättningen för allt annat. Utan andra blev det ingen mat, vilket förklarar varför de flesta av oss nog hellre går hungriga ett tag än är ensamma och utstötta. Ofrivillig ensamhet är det jävligaste en människa kan utsättas för, och dödar enligt ekonomer som försökt räkna på det fler männniskor än tobak, alkohol, högt kolesterol och högt blodtryck tillsammans. Hur man nu räknar på sådant; ensamheten verkar åtminstone delvis genom att försämra människors levnadsvanor och därigenom även deras blodfetter, blodtryck och andra medicinska faktorer. Räknandets svårighet: Allt hänger ihop.


Som en forskare på TED säger: Viktigaste frågan för dina chanser att bli hundra år och hålla dig frisk på vägen - "How many people do you love?"

A lion called Christian: The Touching Reunion, kort

Sannerligen "a true love story". Ju fler filmer av detta slag jag ser, ju mer uppenbart blir det att vegeterianism är det enda acceptabla alternativet. De är ju precis som vi!


Vad filmen gör här? Illustrerar livets mest grundläggande princip: ge för att få! Vill du få ett bra liv behöver du många goda relationer, och det får du genom att medvetet och ihålligt göra insättningar på kontot hos de människor du bryr dig om. Så att du har något att ta ut när du behöver. Cyniskt? Inte alls, det är bara en beskrivning av hur världen funkar, alltid har funkat och alltid kommer att funka. Och det är egentligen rätt lätt att göra insättningar eftersom alla människor har en mängd otillfredsställda behov som de längtar efter att få tillgodosedda. Identifiera andras behov och fyll på med vad du har att erbjuda. Vilket för till en annan tanke, nämligen den om att tillvaron saknar mening osv. Kan man säkert komma fram till om man räknar från det hållet. Men från andra hållet är ett meningslöst liv en omöjlighet. Upplevelsen av mening är naturens trick för att få oss att bry oss om varandra. Vi gör något för en annan och belönas med en liten dos "helpers kick" och en känsla av mening. Med andra ord - så länge det finns människor på vår jord finns det människor som behöver något av mig och så länge det finns människor som behöver något av mig finns det alltid ett utrymme för mig att handla med mening. Ännu kortare sagt - meningslöshet är en illusion, ofta beroende på lättja. Gå ut och gör något för en medmänniska så upphör meningslösheten genast. Och omvänt - om jag inte gör något för andra så ska jag uppleva en känsla av meningslöshet, för att jag ska ta mig ur min självupptagenhet och göra något för andra. Meningslöshet är ett "call for action"!


Om vi går upp en abstraktionsnivå från att ge för att få: Vill du få ett bra liv behöver du identifiera de principer - psykologiska grundlagar - som styr hur världen fungerar, lära dig dem och sedan göra dem till automatiserade vanor som guidar ditt liv. Du kan naturligtvis ge fan i alla principer du inte gillar, men eftersom de beskriver hur verkligheten är beskaffad kan du inte undkomma konsekvenserna av att inte förstå dem eller ge fan i dem. Att bli vuxen är att inse att jag förvisso kan välja precis vad jag vill, men jag kan inte välja konsekvenserna av mina beslut. Med andra ord, att välja är att välja konsekvenser. Mer härom på Stephen Coveys flik.

A lion called Christian: The Touching Reunion

Längre version. Det finns massor på YouTube, tyvärr samtliga med rätt usel bildkvalitet.

Varför ska vi bry oss om varandra?

Tänkvärd valfilm av Roy Andersson 1985.

"Äktenskap för försigkomna"

I I mitt bibliotek har jag en pärla med detta namn, skriven av en Hans Edvard Teglers 1965. Underrubrik "Sexton tankeställare om livet i och utanför äktenskapet". Jag har inte för mitt liv kunnat hitta den för försäljning någonstans, och om författaren finns det högst sparsmakat med information på internet. Här har jag samlat några mycket lässvärda citat från boken. Läs!

Boktips

Michael Rangne

specialist i psykiatri

mrangne@gmail.com