Om mig

Livet 2.0

Om att leva på 2000-talet och må bra ändå

Ett par ord om mig

Många av er som hittat till den här sidan har säkert redan träffat mig i något sammanhang. Egentligen är det inte så intressant vem just jag är. Men eftersom jag är litet personlig här och var, och då man kan vilja veta något om den vars tankar man har att förhålla sig till, förmedlar jag här litet om min bakgrund.

 

Således

Anställd som psykiatriker i Stockholm sedan många år. Jag har även en grundläggande utbildning i kognitiv psykoterapi. Jag har mångårig erfarenhet av undervisning, personalfrågor och ledarskap. För tillfället varvar jag en mindre del kliniskt arbete med att vara chef och arbetsledare för AT-läkare, ST-läkare och övriga underläkare vid Norra Stockholms Psykiatri, vilket inbegriper rekrytering, schemaläggning, medarbetarsamtal och lönesättning. Ger när jag får tid utbildningar inom de områden jag här skriver om.

 

Samtalar därtill i liten skala med chefer i näringslivet som kört fast på något vis. Nästan alltid har det då kört ihop sig med en annan människa; chef eller underställd. Somliga kallar det coaching eller coachning, men sannolikt skulle en professionell coach anse att jag är alltför aktiv och styrande i samtalen för att godkänna den benämningen. Själv föredrar jag att kalla det utvecklande dialog. Jag tror att den som kört fast ofta behöver input utifrån, och ibland även ett gott råd från den som ska hjälpa. Men besluten får hen fatta själv, liksom att ha kvar det övergripande ansvaret för sin utveckling.

 

När jag inte är på jobbet är jag lyckligt gift med Lotta, liksom jag 54 år. Lärare av den mest ambitiösa sorten, jobbar till elvatiden på kvällen för att sedan stiga upp fem och cykla på motionscykeln under fortsatt arbetande. Litet som att vara gift med en VD på ett större företag, minus lönen. Vi har två utflugna döttrar - vars barndomsteckningar piffar upp denna hemsida - och en trettonårig son. M a o är jag psykiatriker, chef, pappa, make, medmänniska... men rollerna hänger ihop på många sätt. Har alltså inga fritidsproblem (ingen fritid).

 

Jag är mycket intresserad av gränslandet mellan normalpsykologiska bekymmer och psykisk sjuklighet - det finns ingen distinkt gräns - och av vad vi alla kan göra för att må bra och leva ett gott liv. Jag får ibland frågan om vi som arbetar som psykiatriker vet mer än andra om hur man får till ett lyckligt liv. Svaret är dessvärre nej. Såvitt jag kan se är mina kollegor i genomsnitt normallyckliga, och uppvisar samma provkarta på mänskliga svagheter, styrkor och egenheter som alla andra. Det lilla vi vet har vi fått lära oss den vanliga, mödosamma vägen – ett misstag i taget. Jag övar sedan många år, med varierande framgång, på att försöka få någon sorts fason på mig själv och mina ovanor. Är stark anhängare av tanken att ett lyckligt liv till stor del handlar om förnöjsamhet. Att vara nöjd trots det ena eller andra bekymret, då väntan riskerar bli lång om man envisas med att först invänta den rätta kombinationen av önskade yttre omständigheter. Mer om detta i mitt femtioårstal till mig själv. Känn dig fri att låna det du kan ha användning för, om du hamnat i beråd beträffande vad du ska säga på en högtidsdag.

 

Vad jag inte gör

Jag får en del förfrågningar om personlig rådgivning per mail och telefon. Gällande misshandlande partners, oförstående socialtjänst, missnöje med vården och jag vet inte vad. Jag har full förståelse för behovet av hjälp och att ventilera bekymren med någon, men jag har helt enkelt inte tid för sådant. Tiden räcker inte ens för det jag måste göra. Sorry.

 

Däremot tar jag gärna emot mail med tankar om psykiatrin, förslag på förbättringar av denna hemsida och liknande, bara du är medveten om att jag kanske inte hinner svara.

 

Jag som föreläsare

Dessvärre inget ess. Med åren nedbrottad social fobi (om än med senkommet recidiv efter olycklig incident med "mygga" på toaletten i en föreläsningspaus), notorisk fortpratare, tappar tråden, har alldeles för mycket material, glömmer upprepa frågor... Ändå finns det de som är nöjda. Kanske för att jag trots allt har något att säga, och ibland lyckas göra det på ett sätt som håller folk vakna (utom möjligen timmen efter lunch). Har gjort en liten lathund för att hjälpligt styra upp mig själv, som funkar sisådär (de flesta problem här i världen förefaller åtminstone delvis personlighetsrelaterade, vilket förklarar varför det är så svårt att få någon rätsida på dem). Men här är mina föreläsningstips, utifall att du har samma bekymmer som jag när du föreläser, och här mina pedagogiska ambitioner med våra diskussioner i mini- och storgrupp. Här är fler förslag på vad man kan tänka på om man vill bli en bätttre föreläsare. I korthet: vill man ge en helt okay föreläsning, trots sin nervositet, så tränar man på att strunta i vad åhörarna tycker. Vill man bli bra gör man tvärtom och observerar noga och medvetet åhörarnas alla reaktioner för att vägleda sin insats, samt ber med berått mod om feedback efter varje föreläsning - vad kunde jag ha gjort bättre?

Jag återfann nyligen stolparna till den allra första föreläsningen jag gav utanför arbetsplatsen, för Försäkringskassan i Stockholm ungefär 1994: Råd och antiråd för ett miserabelt liv. Säkerligen var det inte för att tala om detta som jag var inbjuden, och hur det hela avlöpte minns jag inte. En ledtråd kan vara att jag inte minns mig ha blivit inbjuden för någon ytterligare föreläsning sedan dess.

 

Mina utbildningar

Kan du läsa mer om här och här.

När jag letade efter en hyfsad bild av mig själv att lägga på nätet visade det sig vara fel på samtliga inblandade kameror.

 

Här är ett tydligt exempel på hur jag inte ser ut. Varken då eller nu.

Nähä - solbrillor hjälpte inte.

Jag köpte dem aldrig, jag lovar!

Så här ser jag inte heller ut. Jättelöjligt skägg dessutom, trots flera veckors idogt odlande. Fick ge upp det.

I verkliga livet lutar jag inte, åtminstone inte så här mycket. Går bort..

Rak, rakad och bara tio år yngre. Bäst hittills?

Rätt trist foto - å andra sidan kan inte uteslutas att den som sett denna bild faktiskt skulle känna igen mig vid ett oförhappat möte på stan.

Här lutar jag litet mindre, och åt andra hållet. Kanske för att jag är yngre här. Ska jag vara ärlig så är det här fotot jättegammalt. De rynkor man kan skönja har övergått i fåror. Går också bort.

Mosebacke, länge sedan...

Med mig är det som det är (gammal och trött, sned och med patetisk skäggväxt). Å andra sidan har jag haft den stora turen att få ihop det med denna otroligt vackra kvinna, Lotta.

Se och gläds - det gör jag!

Okay då... sommaren 2016. Man blir inte yngre precis, och detta är så illa som det hunnit bli hittills. Frågan är nu om det fortsatta förfallet håller sig linjärt eller om det kommer att öka alltmer exponentiellt med tilltagande ålder.

Carl-Fredrik. Fenomenal på idrott. Snart innebandyproffs!

Samma Lotta.

Passa på att titta - fotot lär ryka när hon upptäcker att det ligger här.

Veronica, yngsta dottern. Illustratör till denna hemsida och mina föreläsningspresentationer (för 10-15 år sedan).

Konsten att städa sitt rum när man är tio.

Viveka, äldsta dottern. Också illustratör här. Djur och natur äger, särskilt hästar av alla sorter. Alla hästar är jättefina!

Ännu en häst, ännu en true love-story!

Det måste finnas någon sorts förklaring till denna look som jag missat att ta reda på.

Oklar häst från oklart ridläger. Det har funnits många...

Veronica med sin pojkvän Philip. Dataspelsnörd och världens goaste kille - varje svärförälders dröm!

Viveka i Arizona. McDonaldspåsen bortklippt, man vill ju inte göra reklam för vad som helst. Numera nästan vegeterian.

På tal om maffiga högtalare... Dessa OA 6 typ 1, rörbestyckade, i teak, har jag ägt en gång. Vackraste högtalaren någonsin. "We must love people and use things, not use people and love things" skriver John Powell. Så sant, men när det gällde just dessa högtalare var det svårt - de fick gå som "people" i min värld.

Okänd ko. Gör som jag - cykla.

Då minskar risken för sådant här.

Här bor vi. Man anar en klok och tålig hustru, som inser vikten av maffiga högtalare i samtliga rum, och LP-skivor och ljuddämpande lammfällar på väggen. Och att glada män lagar godare mat.

 

OBS: inte en skiva från 1990- eller 2000-talet - efter Neil Young och Van Morrisons tidiga skivor har det stadigt gått utför.

 

 

Michael Rangne

specialist i psykiatri

mrangne@gmail.com