Psykiatrins uppdrag och begränsningar

Här några ord om vem som prioriteras till psykoterapi och varför. En psykiaters främsta uppgift är att diagnosticera och bota psykisk sjukdom. När patienten är återställd, dvs som hen brukar vara, anses vår del av jobbet gjort. Men många patienter mår kroniskt dåligt, och då måste vi eftersträva en varaktig förbättring. Detta är vanligen svårare att uppnå,eftersom det är betydligt lättare att återfinna ett tidigare välbefinnande än att uppnå en ny och högre nivå. En psykiatriker får under sin träning sällan någon specifik utbildning om vad som utgör ett gott
liv eller hur man kommer dit. Vi går en två eller tre terminer lång grundläggande deltidsutbildning i psykoterapi, men även denna är mer inriktad på bot av psykisk sjukdom än på mänsklig utveckling.

Jag menar inte att det idag skulle kunna vara annorlunda. Så länge vi knappt räcker till för att behandla den allvarliga psykiska ohälsa som vi kommer i kontakt med är det denna vi måste prioritera. Subtilare aspekter av ett gott och på djupet tillfredsställande liv tvingas vi lämna till patienten själv att hantera, eventuellt med hjälp av en psykolog. När det tydligt handlar om att komma ur eller reducera risken för återfall i psykisk sjukdom kan ibland landstinget tillhandahålla den hjälpen, även om resurserna inte alls står i proportion till behoven. Andra gånger får patienten självbetala för psykologhjälp i annan regi.

     Psykiatrins svårigheter - varför får man "ingen hjälp"?

• Resursbrist, inte ideologi - piller eller prat? - är största problemet idag.
• Enorma och ökande behov. Allt fler mår dåligt, särskilt ungdomar och unga vuxna. Vad det beror på tvistas det om.
• Resursbristen leder till stor tidsåtgång för prioritering av resurserna, tär på personalen och bryter ned patienterna. Det är svårt att prioritera och välja vilka som både behöver och kan förväntas tillgodogöra sig psykoterapi. Strängt taget, vem skulle inte må bra av en psykolog ibland?
• Ett annat problem är bristande medverkan från många patienter, särskilt de svårast sjuka.
• Många behandlingar har halvdan effekt. Vi har svårt att lyckas hjälpa alla patienter må bra även när vi har resurserna och gör allt rätt. Den dystra sanningen är att många patienter mår dåligt trots att alla - både de och vi - gör vad de kan och ska. Å andra sidan kan psykiatrin hjälpa så gott samtliga patienter (som medverkar till sin vård) att må bättre om än inte alltid helt bra. Och det är ju också en vinst.