Fånigt samlingsnamn för avvikelser från det "normala" beträffande uppmärksamhet, impulskontroll, social förmåga och en del andra psykiska funktioner. Alla psykiska sjukdomar och avvikelser har naturligtvis ett biologiskt/kemiskt/neuronalt underlag. Den som tror att medvetandet är oberoende av hjärnan kan pröva en rejäl grogg och se vad som händer.
Området kallas även utvecklingsrelaterade svårigheter och inbegriper mental retardation, ADHD, autismspektrumstörning och tics/Tourettes syndrom.
Detta begåvade inlägg av en justitieminister i den hos alla insatta erkänt komplicerade frågan om neuropsykiatrins för-och nackdelar för tankarna till en Berglinserie jag läste för länge sedan. Seriefiguren citerar en Mannerheim som ska ha sagt att när man varit i Kina tre veckor vill man skriva en bok och berätta, men efter trettio år i landet inser man att man inget begriper och håller käft. Att hålla klafffen när man inget vet är ett avgjort underutnyttjat alternativ för många, inte bara för politiker (men där märks förstås ovanan mer).
Olika, men lika mycket värda!
Se ovan vad som händer med de enligt Stepen R. Covey viktigaste förmågorna för ett effektivt liv, ett liv som fungerar. Tillägna dig principerna och gör automatiserade vanor av dem så får du ett bra liv, ett liv med autonomi och positiva relationer. Vid ADHD ryker självregleringen, vid autismspektrumstörning förmågan till effektivt samarbete med andra (man kan inte samarbeta när man inte förstår vad den andre vill). Och hur går det med förmågan att leva sitt liv i kvadrant 2, vilket är ett recept för ett bra liv hämtat från vana 1-3? Se nedan.
Tacka fasiken för att de "neuropsykiatriska" tillstånden kan bidra till ett svårare liv och sekundär psykisk ohälsa..
Det har under lång tid förelegat en "debatt" där somliga - sällan särskilt psykiatriskt insatta - hävdat att ADHD inte "finns", att det bara är en konstruktion av det medicinska etablissemanget utan ´vetenskaplig grund osv. Men konsekvenserna av detta tillstånd är högst verkliga och risken för social utslagning, missbruk, ungdomsvårdsskola och fängelse är högst påtaglig. Det egentliga problemet handlar inte alls om diagnosens vara eller inte vara, utan om de drabbades svårigheter att i tid få tillräckligt kvalificerad och omfattande hjälp.
specialist i psykiatri
mrangne@gmail.com