Att gripa rodret och själv välja mitt liv

Vill jag få ett rikt och meningsfullt liv måste jag själv ta kommandot. Om jag inte själv väljer mitt liv gör många andra det så gärna - partner, barn, chef, vänner... Jag behöver vara min egen chef, själv regissera min föreställning och mitt liv. Leva medvetet, lyssna till min egen röst, ifrågasätta samhällets ideal och ibland säga nej till andras förväntningar. Det finns naturligtvis områden där mina valmöjligheter är begränsade, men inte sällan har jag större utrymme för egna val än jag är medveten om.

Ofta har jag redan gjort ett val utan att inse det. Jag stannar kvar på mitt trista jobb, för annars har familjen inte råd att bo kvar i vårt fina hus. Men har jag verkligen undersökt om mina barn inte skulle föredra att bo i en lägenhet med en glad och pigg förälder, hellre än att bo kvar i ett för dyrt hus med en slutkörd förälder som inte har tid med dem? Att arbeta på fel ställe och bo i ett för dyrt hus är ett val jag gör, och det går utmärkt bra att välja något annat.

När jag gör ett val väljer jag även konsekvenserna av mitt val. Vilka dessa är kan jag inte påverka, de följer med nödvändighet av valet. Vi är fria att välja men måste ta konsekvenserna av våra val. Jag kan välja att vara självupptagen och otrevlig i umgänget med andra, men jag kan inte välja att de då kommer att tycka om mig. Tvärtom väljer jag då med mitt beteende att de kommer att tycka illa om mig och därmed att bli ensam och utan vänner. "Välj vad du vill - och betala för det", ska Gud ha sagt. Att välja är att bestämma vilka konsekvenser jag vill ha, och sedan försöka räkna ut vilket val som mest sannolikt leder dit.

Att välja klokt förutsätter självkännedom och självkänsla. Självkännedom nog att veta vad jag vill och behöver, och självrespekt nog att tycka att jag är värd det där som är viktigt för mig. Och att jag vågar leva med integritet; vågar vara kongruent och låta mina övertygelser avspeglas i det liv jag lever. Dessa begrepp är så centrala för mina möjligheter att få ett bra liv att de fått egna flikar: självkänslan här och integriteten här. Uppdelningen på två flikar är en smula konstlad eftersom fenomenen hänger nära ihop med varandra. Utan självkänsla klarar jag inte att leva med integritet, och oförmåga att leva med integritet skadar självkänslan. Se där en vanlig och riktigt ond cirkel som många kan behöva kompetent hjälp för att känna igen och övervinna!

Att ha koll på vårt liv är något vi alla längtar efter. En upplevelse av att jag kan påverka det som är viktigt för mig minskar känslan av stress och är därför hälsobringande. Att försöka styra det jag i realiteten inte har något inflytande över är inte lika bra för mig. Det gäller att jag skaffar mig korrekta kartor så att jag ägnar min energi åt det jag faktiskt kan påverka, och att jag lär mig acceptera eller åtminstone leva med resten.

Men en sak kan jag alltid göra: så gott jag kan! Det är bara resultatet jag inte alltid råder över. När jag lär mig känna mig nöjd och stolt för att jag gjort mitt bästa tar jag samtidigt kommandot över min självkänsla och min lycka. "Bra jobbat! Förargligt att det gick åt skogen, men that´s life." 

If you can meet with Triumph and Disaster

And treat those two impostors just the same;

[.....]

Yours is the Earth and everything that´s in it,

And - which is more - you'll be a Man, my son!

"If", Rudyard Kipling"

Detta resonemang lyssnar man ogärna till i de kretsar där det är "resultatet som räknas". Narcissistisk hybris i mina ögon - det är ansträngningen som räknas. För att ta ett exempel, vad skulle det innebära om vi övergick till att betygsätta våra barns insatser i skolgymnastik utifrån graden av ansträngning, inte efter hur bra de presterar? Alla som infinner sig och anstränger sig maximalt får högsta betyg. För vad mer kan ett barn göra, och är det inte rimligt att alla av egen kraft ska kunna nå det högsta betyget? Vilket lyft för det hopplöst klumpiga barnet att för första gången kunna påverka sitt gymnastikbetyg! Apropå betyg har dessa som alla vet varit föremål för många politikers bestämda åsikter på senare år. Personligen tvivlar jag starkt på att vare sig betygens skalsteg, betygskriteriernas utforming eller när betyg börjar delas ut kommer att lösa skolans problem. Lika litet som mer eller mindre privatisering, fler förstelärare eller aldrig så många dekret från Skolverket kommer att göra det. Ett praktexempel på att leta under fel lyktstolpe.

Rik på riktigt

Här ett tips på en riktigt läsvärd bok: Rik på riktigt. En värdefull vardag är möjlig, av Fredrik Warberg och Jörgen Larsson, utgiven 2005. Möjligen känner någon igen deras namn från Tidsverkstaden (www.tidsverkstaden.se). Om jag minns det rätt är den ena författaren ekonom och den andre civilingengör, vilket på intet vis verkar ha hindrat dem från att förtjänstfullt ta sig in på psykologins domäner och skriva denna fina bok om vad som utgör ett gott liv och hur vi tar oss dit. Med visst fokus på den tidsbrist så många av oss upplever och vad vi kan göra åt den. Så jag sammanfattade sisådär 2008 boken i litet bilder, där jag även la in några bilder som jag fått av författarna i samband med en föreläsning och som jag därför tror de tänkt att det är ok att dela med sig av till andra. Boken finns glädjande nog fortfarande att köpa, t ex på Adlibris. 

Koppling till psykiatrin? Om uppgiften är svår även för oss någorlunda välmående, hur är det då inte för våra patienter?!