Omtvistat begrepp, som nyligen ersatt det än mer dubiösa begreppet personlighetsstörning. Får man verkligen säga så om en annan människa? I psykiatrin försöker vi ibland mildra klangen genom att tala om "personlighetsrelaterad problematik" eller något liknande. Men för många som har det svårt i livet beror deras svårigheter på att de faktiskt har ett annorlunda sätt att vara - tänka, känna, se på världen, relatera och hantera sina impulser- än majoriteten. Det är inte en fråga om brist på vilja eller moral, däremot är det ibland en fråga om brist på självinsikt. De knepiga personerna förstår ofta inte själva vad deras svårigheter egentligen handlar om, bara att något inte är som de skulle vilja ha det. Och om det inte handlar om dem själva måste det ju vara de andra som är problemet, dvs orsaken till de svårigheter den med komplicerad personlighet ofrånkomligen möter! Dessa kallas här och var i vården för "besvärliga patienter" vilket de naturligtvis inte är hjälpta av. Dessutom kan man ofta inte låta bli att undra om den aktuella besvärligheten verkligen ligger mest hos patienten, eller om inte "besvärligheten" snarare ligger hos behandlaren eller i sjukvårdssystemet. Bristande självinsikt, dåliga system och otillräckliga resurser alstrar samtliga "besvärlighet". I ett tillräckligt taskigt system - t ex en överbelastad psykiatrisk mottagning - är alla besvärliga i någon annans ögon, såväl patienter som personal.
Ingen kan ändra på det hen inte ser och förstår, så om ingen pratar om den verkliga orsaken till de problem som föreligger är det dubbelt kört. Strängt taget är kanske det mest kärleksfulla vi kan göra för våra medmänniskor att ge dem rak och tydlig återkoppling på deras beteenden, så att de lättare kan se sig med andras ögon. Därigenom får de en möjlighet att - kanske för första gången i sitt liv - byta till ett beteende som ger bättre utdelning i livet. Ge därför dina medmänniskor autentisk återkoppling och därmed chansen att hyfsa sitt beteende! Kanske inte alla, men de du bryr dig om. Detta sagt så finns det även varianter av personlighetsproblematik där den drabbade är väl medveten om sin del i svårigheterna och behovet av förändring, t ex vid uttalad osjälvständighet, social ängslighet och emotionell instabilitet.
Jag tar upp vanliga anledningar till att människor är ”besvärliga”, vad som menas med "personlighetssyndrom", vilka varianter det finns, vad man bör tänka på när man möter en människa med personlighetsproblematik, samt något om behandlingen.
Mer om att möta, samtala med och hantera de "besvärliga" privat, på jobbet och i vården hittar du under fliken Besvärliga människor.
En lärjunge vände sig till sin mästare och sa:
- Mästare, jag vill att du lär mig måla vackra tavlor.
Mästaren svarade:
- Först gör du dig själv vacker, sedan målar du naturligt.
Kommer inte att hända!
(Fråga min son om detaljerna...)
Efter många år med marsvin i familjen kan vi konstatera att personlighetsstörning alls inte är något unikt för människan. Vi har haft det ena marsvinet mer excentriskt än det andra. Socialfobiska, med taskig självkänsla, emotionellt instabila, impulsiva, anknytningsstörda, narcissistiska, översittaraktiga och mer därtill.
I sammanhanget kan noteras att John Cade upptäckte litiums välgörande effekt vid bipolär sjukdom 1948 efter att som ett bifynd ha observerat att marsvin blev lugnare av ämnet. Som så många andra stora vetenskapliga upptäckter gjordes även våra fynd gällande marsvins komplicerade personligheter av en ren tillfällighet. Marsvin stod inte alls på föräldrarnas agenda, men väl på barnens. I ett svagt ögonblick tog jag emellertid upp en bortslängd hamsterbur från soprummet och tänkte att en liten hamster kanske de trånande döttrarna kanske få trots allt. Väl uppackad på julafton insåg vi att en hamster lätt skulle kunna slinka igenom burens spjälor - det var en marsvinsbur! Vidare efterforskningar ledde till insikten att marsvin, liksom vi själva, behöver kompisar för att inte fara illa av ensamheten. Minst två åt gången m a o. Men eftersom de inte dör samtidigt är man fast för evigt - man behöver skaffa ett nytt innan den sista kvarvarande hinner avlida. Till slut löstes dilemmat när vi fann ett fantastiskt ålderdomshem för pensionerade marsvin utanför Norrtälje, där våra sista antagligen fick det bättre än de någonsin haft hos oss.
Ja, hur blir vi och våra marsvin dom vi är? Här en omtumlande bok för alla som önskar att dom blivit på något annat vis, och för alla föräldrar med diffusa skuldkänslor.
Ledtråd: det är inte alltid föräldrarnas fel."It takes a village to raise a child", som det afrikanska ordspråket säger. Problemet är förstås att inte heller vår moderna "by" alltid är särskilt lämpad för att fostra barn.
Vilka av ovanstående orsaker är den "besvärliges" eget fel? Vad ska åtgärdas med kritik? Motivation? Pedagogik? Förståelse och empati? Autentisk feedback? Hur vi ser på ett problem styr våra insatser, så det är viktigt att vi förstår rätt för att vi ska handla rätt. Vårt allra största ansvar: ta ansvar för hur vi ser?
specialist i psykiatri
mrangne@gmail.com