Kul!
Kul!
Kul!
Kul!
Kul!
Livets största utmaning, och största gåva när det lyckas, är för min del att leva i och bidra till en familj där stämningen, atmosfären och tonen är sådan att alla får plats, alla trivs och alla kan växa och frodas.
Att odla goda och närande relationer är samtidigt vår svåraste uppgift. Vår gigantiska hjärnas främsta roll är just att hjälpa oss med detta.
Det är livets ironi att det kan ta ett livslångt äktenskap att lära sig leva i ett sådant, en uppväxttid att lära sig vara en hygglig förälder och en livstid att lära sig leva ett liv. När man äntligen börjar få en smula grepp om det hela är det kanske nästan slut. Personligen är jag fortfarande på grundkursen i fungerande relationer, och tvivlar på att jag någonsin når fram till överkursen. Då och då får jag en kortvarig känsla av någon sorts koll, men så händer det något och jag inser att jag är tillbaks på gå.
Vårt liv ihop med de vi älskar lär alltid vara ömsom vin och ömsom vatten. Men med rätt övning kan vi öka andelen vin, och av och till kanske även komma i åtnjutande av ett glas champagne.
Alla brukar vara överens om att barnen är det värdefullaste vi har, och att rollen som förälder är vår viktigaste. Men hur, och vad ska vi egentligen tro på av allt vi hör av alla självutnämnda "experter"? Man kan absolut bli en allt skickligare förälder genom trial-and-error, men just här skulle nog många av oss önska ett övningsliv innan det riktiga börjar. Att ha perfekta föräldrar är dock inte nödvändigt eller ens särskilt kul för ett barn. En mer realistisk modell är att man utifrån sina kärleksfulla känslor (och mycket energi) gör sitt allra bästa, men samtidigt är medveten om att man ändå kommer att göra mindre skickliga insatser och ibland direkta tabbar både här och där. Vilket är helt okay, bara vi uppmärksammar dumheterna i takt med att vi begår dem och ber barnet uppriktigt om ursäkt - så att inte barnet tar på sig skulden för våra brister - och går vidare med den bestämda föresatsen att göra någon annan tabbe nästa gång. I en sådan miljö trivs barnet, och lär sig om livet och vikten av personligt ansvarstagande på köpet.
Allt detta och mycket mer beskrivs suveränt av Jesper Juul, så det jag själv skriver på denna sida är bara för dig som av någon anledning inte kan tänka dig att läsa någon av hans böcker (dåligt beslut om du är förälder eller ibland umgås med andra).
Från en mycket läsvärd bok av Wayne Dyer med samma namn som rubriken (ja, det var han som skrev Älska dig själv och Sikta mot stjärnorna).
Om barn och långa dagisdagar.
Mina tre barn har samtliga skrikit högt hela kvällen efter långa dagar på dagis - trots att det varit huvudsakligen bra dagis och personal och de ingalunda farit illa där - så det gällde att få ut dem i tid. Då såg jag en guru på TV som raljerade om överoroliga föräldrar osv. Hon ville väl lindra alla dåliga samveten, men tyvärr hade hon fel i sak. Många barn tål inte långa dagar, även om dagiset är utmärkt. De drabbas av rent fysiologisk utmattning, då ljud- och stimulinivån helt enkelt är för hög. Det finns ingen anledning att försöka förstå de efterföljande utbrotten med djuppsykologisk teori; det är bättre att inse att barnet är slutkört och behöver en stunds lugn och ro.
Den viktigaste frågan är: hur hanterar jag barnet när det skriker och är slutkört? Skäller på det och signalerar därmed att barnet är fel, dvs ger barnet skulden? Eller tar jag själv fullt ansvar för det skedda? Jag har låtit mitt barn vara på dagis längre än hen orkar, och därför har hen det svårt nu. ”Jag ser att du är trött och har det jobbigt. Det är för att jag har låtit dig vara på dagis så länge, och fast det är roligt där så kan man bli så här trött. Nu gör vi något lugnt tillsammans tills du känner dig på bättre humör.” Och om problemet är återkommande är det mitt ansvar att lägga om min livssituation så att mitt barn inte får längre dagar än hen mår väl av. "Går inte" säger du? Vem ska då ta ansvar för att ditt barn har det bra, om inte du gör det?
"Jag vill inte gå till dagis. Det är inte roligt där.”
Här ytterligare ett exempel på vikten av att vi vuxna tar fullt ansvar för våra misstag, för att de inte ska vältras över på våra barn som en känsla av skuld och skam.
Välj ett av svaren:
Sannolikheten för att vi faktiskt når dit vi vill med vår "uppfostran" torde öka om vi vet vad som är målet. Så vad är en bra människa och vad är ett gott liv?
Och medan vi funderar över målet har barnet - som knappast ser att bli "uppfostrad" som sin grej i livet - sin egen agenda, se nedan.
Kan det vara så att föräldraskap till inte så liten del handlar om att temporärt försaka en del av det man vill göra i livet? Somliga föräldrar verkar ge sig sjutton på att deras barn, oavsett hur små de är, inte ska hindra dem från att leva precis som vanligt, inklusive karriär, jordenruntresor och vidlyftigt socialt liv. Själv har jag svårt att se poängen med att skaffa barn och sedan envisas med att inte låta dem påverka ens liv. Ta´t lugnt, det lättar med åren och det kommer garanterat en tid då du skulle ge vad som helst för att få tillbaka det kaotiska liv du hade som småbarnsförälder om du bara kunde.
Att ha familj och barn och inte åtminstone orientera sig en smula om vad som egentligen pågår under ytan är att göra det onödigt svårt för sig. Visst kan man välja att inte försöka förstå, men det är som med alla val - man kan välja bäst man vill, men man kan kan inte välja konsekvenserna av sina val.
Ovanstående distinktioner har jag naturligtvis hämtat från Jesper Juul, liksom den modell för problemanalys och insatser han utvecklat utifrån dessa. Mycket bra modell att utgå ifrån när det kör ihop sig med barnen, för om man utgår från någon annan modell som kanske inte fångar vad problematiken egentligen handlar om torde det begränsa möjligheterna att komma någon vart.
Vill du stärka dit barns självkänsla? Gör så här!
Berätta inte vad du ger dina barn - fråga dig vad de ger och lär dig. Berätta sedan för dem allt du kommer fram till.
Här är ett litet exempel på vad barn kan lära oss, om vi lyssnar.
Personligen föredrar jag i likhet med de flesta att ha det städat hemma. Men om det inte är städat just nu, vad händer då? Hur reagerar jag på diskrepansen? Jag blir knappast gladare av att leva i ett städat än i ett ostädat, om jag inte först bestämt mig för att det måste vara städat för att det ska vara möjligt för mig att känna mig nöjd, eller för att jag ens ska ha rätt att känna mig nöjd. Sannerligen en ”acquired taste”. ”Ask for what you want, but don´t demand it”, för att sammanfatta kvintesensen av en hel österländsk filosofi.
Barn bryr sig inte särskilt mycket om huruvida det är välstädat hemma - varför skulle de det, och varför bråkar vi med dem om det? Det är en gåva att inte behöva ha städat omkring sig för att kunna trivas och må bra. Barn klarar att vara glada och lyckliga mitt i kaos. Men gradvis lär vi dem att det är fel att känna sig nöjd om man inte har det fint. Efter tjugo år har vi lyckats infiltrera dem med denna åsikt förklädd till fakta. Några år senare, när livet hårdnar och tiden tryter p g a småbarn och arbetsrelaterad prestationshets, är det dags för dem att börja i psykoterapi, för att lära sig att man kan (måste kunna) må bra och känna sig lycklig trots oordning, ostädat och kaos runtomkring sig. Cirkeln är sluten.
En avspänd och varm stämning i hemmet är mycket viktigare för barnens trivsel än att det är välstädat. Barn är känsliga för stämningar och berättar gärna om hur det känns hemma hos deras kompisar. Är det avslappnat, behagligt, tillåtande, människorna i centrum? Eller ordning och reda, tvingande rutiner, panik om det råkar bli oordning? Jag börjar tro att vi borde sluta tala om vår föräldraroll som uppfostringsansvariga. De flesta barn uppfostrar sig själva rätt väl med litet tid, tålamod och kärlek - det är i längden inte så himla kul att inte bli omtyckt och därför inte få vara med här i världen. Vår viktigaste uppgift är en annan - att skapa en riktigt bra stämning, ton och atmosfär i vår familj. Hur känns det att vara med i vår familj är den viktigaste frågan.
Goda relationer ger oss mycket mer än yttre ordning. Kvaliteten på våra relationer avgör hur vi mår, förutsatt att vi inte skadats i barndomen, är deprimerade eller av andra skäl saknar förmåga att glädjas åt nuet.
Exempel på tänkbara målformuleringar hos familjerådgivaren
Enligt Martin Seligman, om jag minns rätt.
Carl-Fredrik, indignerat vid bud om läggning: ”Du bestämmer inte över mig”. Som en ren självklarhet. Ja, vad gör man? Våld fungerar, men har förstås sitt pris på sikt. Här försökte jag med tydlighet om vad jag ville, respekt och att ge gott om tid. ”Säg till när du är klar.”
Att få barn att ”lyda”, göra som vi vill… Vår kultur lär att varje problem har en lösning, det gäller bara att komma på hur den ser ut. Vi vill gärna kontrollera och styra allt och alla, men tvingas ibland inse att så går det inte till. Saker blir inte som vi tänkt oss, folk gör inte som vi vill att de ska göra. Inte ens ett litet fyraårigt barn kan vi alltid få att göra som vi vill. Tänk om det är så att det inte finns ett smack jag just nu kan göra för att få just detta barn att göra just det jag vill att det ska göra? Förutom våld då. Vilken kränkning av vår självkänsla och vår narcissism! Och vilken dålig förälder och människa jag måste vara som inte kan komma på ett sätt, när det nu måste finnas ett..
I den mån det alls finns ett svar handlar det om min långsiktiga relation till barnet. Att jag skapat en relation där barnet vill göra detta för att hjälpa mig, eftersom han värderar mig som person och vår gemensamma relation. Kanske inte just precis nu, men i princip. Frågan om hur jag kan få mitt barn att göra x kanske istället bör omformuleras till en fråga om hur vår relation och vårt långsiktiga sätt att umgås med varandra bör se ut för att barnet ska vilja gå mig till mötes när han märker att något är viktigt för mig. Att skapa goda relationer är att göra många insättningar på det känslomässiga bankkontot.
Frågar vi Jesper Juul skulle han nog svara ungefär så här: Barn mår bäst av att de vuxna bestämmer. Det viktigaste för barnens hälsa och trivsel är hur föräldrarna bestämmer. Det är viktigt att besluten hänger ihop så mycket som möjligt. Detta förutsätter att föräldrarna har tänkt igenom vilka värden de vill att familjens liv ska bygga på. Konflikter och frustration är naturliga inslag i läroprocessen. Det viktigaste är att föräldrarna tar ansvar för konflikterna.
Här nedan en sammanställning av de viktigaste övergripande värdena för familjens samspel, från Juuls bok Livet i familjen. Läs den - det är mycket lättare att förebygga elakartad tonårssurspårning och skilsmässa än att reversera eländet när det väl skett.
Du kommer hem från arbetet. Ditt lilla barn möter dig ivrigt vid dörren med en teckning som han ritat och säger ”Hej pappa, här får du en teckning som jag ritat till dig!” Vad svarar du?
Boktips
specialist i psykiatri
mrangne@gmail.com