Kanske är det inte möjligt att leda andra, trots tusentals böcker och gurus inom området som glatt meddelar hur du ska göra. Och varför skulle du alls försöka, med den påtagliga risker för att du ska ta skada av försöket - utbrändhet, cynism, personlighetsmässig deformering och narcissistisk urspårning. Du behöver lägga mycket tid och kraft på att lära känna dig själv och bli medveten om hur andra uppfattar dig för att inte själv fara illa av uppgiften. Om man ändå ger sig på det så är uppdraget inte att leda den andre utan att lära hen att leda sig själv. Här är vi, dit ska vi, hur kan du göra, dessa resurser har du att tillgå, här är ramarna, säg till om du behöver hjälp, rapportera när du är klar.
Det är inte lätt att vara chef. Det är intre heller lätt att ha en. Många har uppenbara svårigheter att hantera hierarkiska situationer av olika slag. Ibland börjar det redan under barndomen, med att barnet tydligt visar trots mot alla vuxna som försöker bestämma över dem, vilket kan sluta mycket illa om inte den vuxne inser att hen har fått ett särdeles autonomt barn som måste vårdas men inte kan ledas med auktoritära metoder. Dessa barn riskerar förstås att få det svårt på arbetsplatser med traditionellt ledarskap och lydnadskultur. Som chef behöver man inse att människor av detta och andra skäl behöver ledas högst olika för att det ska ha en chans att gå väl. "Vi är gjorda för att samarbeta, men inte för att lyda" skriver Lasse Berg i sina böcker om Kalahari och människans utveckling (möjligen Sveriges bästa utbildning i ledarskap). Människor vill styra sig själva, oavsett hur bra de egentligen förmår det. Det handlar om delaktighet, att människor behöver vilja göra det de gör för att delta. "No involvment, no comittment. If you want comittment, you must have involvment" säger Stephen R. Covey. Den som inte fått vara med och bestämma kommer troligen att vara emot av bara farten. Så börja med att fråga den du leder vad hen själv vill, och utgå från det i den fortsatta processen. De allra flesta något så när normala medarbetare har ett par gemensamma behov som de behöver få utlopp för även på jobbet: Bli sedd, hörd och tagen på allvar. Bli tagen i anspråk helt och fullt, få använda sig själva, allt de kan och allt de är, för ett större syfte, för något utanför dem själva. Uppleva riktig gemenskap med andra. Både få något och ge något. Se en djup mening med det de gör, se att det gör en skillnad för andra. Vi vill känna oss viktiga för andra! Och vi vill känna oss riktigt levande på vägen. Om du ser till att de du leder kan tillgodose alla dessa djupt mänskliga behov även på jobbet får de en god anledning att vilja gå dit. Du kan bygga in detta på din arbetsplats så att alla får det med automatik, och så kan du komplettera med att fråga varje medarbetare vad mer just hen behöver för att trivas på jobbet och sedan försöka ge hen det. De allra flesta vet vad de behöver om du bara frågar dem. "Just ask!"
Chefens uppgift är med andra ord att utveckla en arbetsplats där alla har förutsättningar att trivas. Vilket bland annat innebär att satsa på arbetsglädje och effektiv stresshantering.
I min ungdom hörde jag Lars-Erik Liljequist, klok personalansvarig vid Systembolaget, eller om det möjligen var Vin- och spritcentralen, tala om ledarskap i praktiken. Han gav inte mycket för somligt i ledarskapsbranchen, den viktigaste frågan är hur du faktiskt agerar. "Vad gör du om du har en medarbetare som kommer in och stinker armsvett dag efter dag?" I Sverige alltför ofta tar upp det med någon annan men inte med den som luktar, enligt min egen erfarenhet.
Han hade också skrivit ihop ett fint och mycket humoristiskt kompendium. Här är några av hans kloka och samtidigt humoristiska tankar. Enjoy!
Artikel i Dagens Juridik 2008. Chefen har jättestor inverkan på medarbetarnas arbetsgläjde. Nästan ingen som vantrivs med sin chef trivs med sitt jobb. Här litet common sense-tankar om vad du kan göra av den möjlighet som detta faktiskt ger dig att påverka medarbetarnas insatser.
Påminner om en moderat valboschyr på sjuttiotalet. På omsättsbladet stod rubriken "Vad socialdemokraterna gjort för Sveriges ekonomi". När man bläddrade visade sig häftet vara helt tomt.
Vad en psykiatriker vet om ledarskap ska jag låta vara osagt, men det är gott om läkare som förefaller övertygade om att de vet det mesta om det mesta. Tyvärr bereds de inte sällan utrymme i media, som inte heller de inser att en läkartitel inte garanterar någonting alls, varken insikt eller ens sunt förnuft. Media verkar funka så - den som gör tillräckligt korkade uttalanden får alltid vara med, mer sansade personer göre sig inte besvär. "Common sense is not that common", som någon påpekade.
Dom här vet hur man leder!
specialist i psykiatri
mrangne@gmail.com