Frågan om i vilken mån vi kan påverka våra känslor känner och hur vi mår har följt människan åtminstone så länge som vi har bevarad skrift. Åsikterna har gått brett isär, alltifrån att vi är hjälplösa rön för vinden till att det är vårt eget fel om vi får ett flygplan i huvudet när vi tar en promenad (skojar inte).
Idag är de flesta överens om att vi genom att ta kommandot över våra tankar kan påverka vad vi känner och därigenom också påverka vårt handlande. En mer angelägen fråga är vilka tankar vi kan påverka, i vilken mån, och på vilket sätt. Med total kontroll över sitt inre skulle det vara möjligt för den som precis förlorat sitt barn att känna sig glad ändå. Vilket naturligtvis är nonsens för alla normalt funtade. Men det finns de som reagerar som om de förlorat ett barn vid minsta motgång - en bränd brödskiva i rosten kan räcka. Dessa är uppenbart felkalibrerade och skulle må väl av hjälp med att kalibrera om sina reaktioner till en mer rimlig skala.
Hur kan den skäggige mannen på teckningen vara så otroligt lik Peps Person, när den mycket unga konstnärinnan aldrig hört talas om honom? Kusligt!
Att vara människa är som att ha ett pensionat.
Varje morgon kommer en ny gäst.
En glädje, en depression, en gemenhet,
någon plötslig insikt kommer
som en oväntad besökare.
Säg välkommen och ta hand om dem alla!
Även om det är en samling sorger
som med våldsam kraft sopar rent ditt hus
från allt dess bohag,
skall du fortfarande behandla varje gäst med aktning.
Han kanske röjer upp hos dig
för att bereda plats för en ny glädje.
Den mörka tanken, skammen, illviljan,
möt dem alla med ett leende i dörren
och be dem stiga in.
Var tacksam för var och en som kommer
ty de är alla vägvisare
sända fjärran ifrån.
Jalad Ad-Din Ar-Rumi
specialist i psykiatri
mrangne@gmail.com