Publicerat

Livet 2.0

Om  att leva på 2000-talet och må bra ändå

Publicerat


Jag har publicerat en eller annan krönika och andra texter, framför allt i Dagens Juridik 2008-2009. Inte alltid jättevassa, kan jag konstatera när jag nu går igenom de jag hittar igen. Jag gör mig nog bäst som föreläsare, understödd av mina Powerpointbilder. Men jag får en del förfrågningar om sådant jag skrivit, så här samlar jag de alster jag lyckas hitta. Tankegångarna är ibland av intresse, även om jag inte precis är någon lysande stilist. Det tar en evinnerlig tid och typ tio omarbetningar att gå från ett första utkast till en något så när läsbar artikel.


 

Roligare att rita än att skriva - fråga mina barn!

Vi simmar i ett hav av psykisk ohälsa

Krönika i Dagens Juridik 2009.

Vad alla bör veta om personlighetsstörning

Artikelserie i Dagens Juridik 2009, 37 sidor. Det går inte en vecka utan att någon ringer eller mailar med önskemål om hjälp, efter att vederbörande hittat till denna artikelserie. Kvinnor som lever i miserabla förhållanden med narcissistiska, antisociala och missbrukande män som slår eller hotar slå dem förefaller vara skrämmande vanligt i vårt land än idag.

Om att leva på 2000-talet - och må bra ändå

Denna artikel, publicerad på Dagens juridik 2008, tar upp vad man faktiskt blir lyckligare av och vad som inte fungerar. Det är praktiskt att jaga rätt saker, vilket inte alla gör.

Om att välja kloka mål i livet

Krönika i Dagens Juridik 2009, del 1. Dåligt valda mål är sannolikt sämre än inga alls.

De bästa målen är karaktärsrelaterade

Fortsättning på krönikan ovan om att välja kloka mål i livet. Bra mål  ligger i linje med vår karaktär och den människa vi vill vara. Var proaktiv och skriv själv din dödsruna. Publicerad i Dagens Juridik 2009.

Övertro på "balans" i livet 

Lagom obalanserat är bättre. Det finns värre öden än att vara litet stressad ibland, t ex att sakna mål och mening med våra liv. Vi vill känna oss levande och vitala! 

Del tre av artikelserien ovan, publicerad i Dagens Juridik 2009.

Vårdar du din kropp kärleksfullt? 

Krönika på Dagens Juridik, ca 2009.

Vad gör oss lyckliga på jobbet? 

Krönika på Dagens Juridik, ca 2009.

Var lönar det sig inte att leta efter arbetsglädje? 

Krönika på Dagens Juridik, ca 2009.

Vems är ansvaret för att du ska känna arbetsglädje? 

Krönika på Dagens Juridik, ca 2009.

Varför säger anställda upp sig, egentligen?

Krönika på Dagens Juridik, ca 2009. Egentligen litet av varje för chefen att tänka på, ser det ut som när jag nu försöker räkna ut vad artikeln handlar om. Rimligt, eftersom den vanligaste anledningen till att medarbetare säger upp sig är vantrivsel med chefen. Klokt av dem att göra det, eftersom studier visar att man har en kraftigt förhöjd risk att bli allvarligt sjuk eller dö i förtid om man inte trivs med sin chef. Chefen har makt över en, så det är ingen bra idé att tro att man kan KBTa bort hens negativa inflytande. Det är som med psykopater man råkar få i sin närhet - fly genast!

Till alla oss som kämpar på så gott det går 

Detta alster återfann jag nyss i datorn. Tror det rör sig om en refuserad originalversion till Dagnes Juridik som de antagligen skrev om rätt så rejält före publicering. Jag ska själv gå igenom den inom kort (2020) men den får parkera här så länge. Inom parentes så är inte alltid de mest refuserade och omarbetade artiklarna jag petat ihop nödvändigtvis de minst läsvärda. När censuren slår till överlever som bekant ofta det minst spännande.

Om stress, utbrändhet och livskvalitet 

Maslach och Leitner i stor sammanfattning. Publicerat på Dagens Juridik sisådär 2007. Maslachs forskning gav redan på femtiotalet sex faktorer som minskar risken för "burn-out": Rimlig arbetsbelastning, god kontroll över arbetssituationen, adekvat belöning, bra arbetsgemenskap, meningsfullt arbete utan stora värdekonflikter samt rättvisa och klara riktlinjer för befordran. Står sig utmärkt än i våra dagar. Här kan du läsa mer om vad hon fann.

Om skolan och vad den lär våra barn

Och vad skolan borde lära våra barn. Publicerad på Dagens Jurdik 2008.

Visa din kärlek innan det är för sent

Den mest personliga krönika jag skrivit. Publicerad i Dagens Juridik maj 2008 med mina döttrars samtycke.

Om unga som mår dåligt

Artikel i Dagens Juridik ca 2009

Att vara människa är som att ha ett pensionat

Krönika i Dagens Juridik 2009.

Vi har fått våra känslor av en anledning, och de har alla ett budskap till oss som vi gör klokt i att lyssna till. Med andra ord är det inte en särskilt god idé att reflexmässigt försöka kbt:a bort alla jobbiga känslor. En viss ångesttolerans, där jag klarar att ha och lyssna till mina plågsamma inre upplevelser, är högst användbart i min strävan efter att bli en klok och välmående människa och ett viktigt mål i vettig psykoterapi.


I det lilla och vardagliga kan vi litet till mans fundera över vår förmåga att hantera våra känslor rationellt. Må så vara att vi inte hanterar våra jobbiga känslor lika självdestruktivt som de olyckliga som skär sig för att döva sin outhärdliga ångest, men många av oss tar oss gärna en extra sväng till kylskåpet när vi är trötta, ett extra glas vin när vi är trötta och skäller på våra barn när vi är på dåligt humör. Att kunna reglera vårt inre tillstånd är en synnerligen användbar förmåga, värd att träna på livet ut. Alla känslor må vara "okay", men alla sätt att uttrycka och reglera dem är inte lika okay.

Tips för chefer om att leda människor

En lathund för ledare om att förstå och hantera människor. Den gick som artikelserie på Dagens Juridik 2008. Det blev många artiklar, eftersom alstret är på 58 sidor. Jag har nu tittat igenom den och kan se att den stilistiska nivån är under par, vilket torde hänga samman med att den är sammanställd från ett par tusen Powerpointbilder. Det blir sällan bra när man klipper och klistrar ihop en artikel. Men tankarna håller bra, det är samma saker som är viktiga för ett gott ledarskap nu som då.


58 sidor kondenserade till ett par rader för folk helt utan tid eller lust att läsa: Det berättas att Moder Theresa var ombedd att tala till WHO´s delegater om ledarskap. Hon stegade upp på podiet, tittade ut över de många hundra potentaterna en stund, varpå hon sade: "Tycker ni om era medarbetare?" Varpå hon lämnade podiet utan ett ord till.

Längtar du efter att gå till jobbet efter semestern? Om inte – läs denna artikelserie i Dagens Juridik 2009. Att arbeta är ett nödvändigt ont, ett trist inslag i mitt liv som jag måste stå ut med för att försörja mig själv och min familj. Tack och lov att jag har hyggligt med fritid för allt roligt jag vill hinna med!

Längtar du efter att gå till jobbet efter semestern? Kortversion av ovanstående, eller inledningen för att vara precis.

Hur kan jag själv öka min arbetsglädje?

Artikel i Dagens Juridik 2008. Basics, men våra problem handlar sällan om att vi saknar sofistikerade böcker och tankar inom området - snarare beror de på att vi inte bryr oss om de självklarheter vi alla egentligen redan kan och vet. I 99,9999% av människans historia läste ingen en enda rad, likväl är det långt ifrån uppenbart att vi moderna, läsande och informerade människor är ett uns lyckligare än man var då. Snarare kan man starkt misstänka motsatsen. Den utbredda psykiska ohälsan, självmordstalen, ensamheten och missbruksstatistiken talar mot att moderniteten gjort oss lyckligare. Om jag som femtionioårig man ska sammanfatta vad jag behöver - till skillnad mot allt vad vår kultur försöker få mig att tro att jag behöver - hamnar jag här: En kvinna, ett barn, en vän, en säng och en bit bröd. Inrymt i ett större sammanhang i form av en liten flock som tycker om och behöver mig och vice versa. Det är skrämmande hur få av alla de saker vi moderna människor så frenetiskt jagar som verkligen medför någon ökad lycka att tala om ens om vi får tag i dem, och hur fort den lycka vi möjligen ändå erfar flyr sin kos igen. Aristoteles fångade det väl: Någon att tycka om, något att göra och något att se fram emot. Resten är överkurs. Faran med att försöka lägga till för många i o f s roliga saker är att de riskerar att ta utrymmet från det som är allra viktigast för oss. Surftid på nätet, skräp-TV och annan avkoppling må ge oss någon sorts glädje för stunden, men vad är det vi inte gör på den tiden, dvs vad går förlorat? Som med våra tonåringar som fastnat vid sina datorer: Det må vara så att de inte tar skada av själva aktiviteterna vid datorn, men de kan inte samtidigt röra på sig, umgås med sin familj, läsa, studera eller något annat som kanske vore mer värdefullt på sikt. Ju mer distraktioner, desto mindre kärlek, gemenskap och mening i våra liv.

Hur chefen kan skapa arbetsglädje

Artikel i Dagens Juridik 2008. Chefen har jättestor inverkan på medarbetarnas arbetsgläjde. Nästan ingen som vantrivs med sin chef trivs med sitt jobb. Här litet common sense-tankar om vad du kan göra av den möjlighet som detta faktiskt ger dig att påverka medarbetarnas insatser.

Gör en plan för mer arbetsglädje i ditt liv

Varför inte?

Artikel nr nio i en artikelserie jag skrev om att hitta arbetsglädjen på sitt jobb och i sitt liv. Vart de första åtta artiklarna tagit vägen vet jag inte, kanske ligger de kvar på Dagens Juridik.

Happy hour is 9 to 5

Detta är en personligt färgad sammanfattning och bearbetning av boken Happy hour is 9 to 5 av Alexander Kjerulf. Författaren ägnar sedan flera år sin arbetstid till att föra ut sina tankar om hur vi kan ha roligare på jobbet, och varför det är viktigt både för oss själva och för de organisationer där vi arbetar.


Anledningen till att jag skrev denna sammanfattning var att jag ville lära mig att hantera Word på en Mac, och då valde jag denna bok. Dokumentet är skrivet för att vara lätt att läsa och ta till sig för helt vanligt folk, med lättläst text och mycket grafik. Kan mycket väl användas som diskussionsunderlag i en arbetsgrupp som vill få det litet roligare på jobbet om de ändå ska vara där en massa  timmar var vecka.

Om värdet av kunskaper i psykiatri

Krönika i Dagens Juridik 2009. Möjligen är detta  redaktörens brutalt nedklippta version av min ursprungliga text som du finner här. Kan inte alls utesluta att det var en helt nödvändig avrättning av originalet. När jag pensionerat mig ska jag ta mig tid att gå igenom mina ursprungliga artikelversioner som dyker upp här och var på hemsidan för att se vad i all världen jag egentligen skrev i min ungdom. En och annan tanke fanns det fog för, men nivån på skrivandet var överlag bedrövlig har jag redan kunnat konstatera, långt innan jag nått fram till pensionen. Fast pensionen kommer nog i mitt fall bara innebära att jag därefter själv helt kan bestämma vad jag ska jobba med, sluta kan jag nog inte.

Brev till våra landstingsråd

Detta skrev jag i mars 2008 när vår klinikchef plötsligt avskedades. Jag skickade det till alla högt uppsatta politiker och tjänstemän i Stockholms landsting som jag lyckades hitta (sändlistan finns i dokumentet). Jag fick en otrolig mängd positiva mail och kommentarer från kollegor och personal i landstinget, men mycket litet respons "uppifrån". Dock fick jag ett hövligt brev från Birgitta Rydberg med budskapet att vi inte alls var ekonomiskt förfördelade så som jag hävdade. Politik ger för mig intryck av att handla om att ett antal människor med högst olika kartor över det allra mesta bråkar med varandra om vems karta som stämmer bäst. Om de alls inser att det finns nyanser och gråskalor och att man kan ha mer eller mindre rätt. "You can say it just as good. You´re right from your side. I´m right from mine" som Bob Dylan sjunger. Jag hade under många år tvingats bevittna ett patetiskt taskspel där våra folkvalda landstingspolitiker år efter år i media berättade för befolkningen att man minsann storsatsade på psykiatrin och att vi fick mer pengar än någonsin. Men om inflation och löneökningar obönhörligen ökar kostnaderna med två till tre procent vart år, hur hederligt är det då av ansvariga landstingsråd att säga att man "satsar" på psykiatrin och "ger mer pengar än någonsin" när man ökar anslaget med en halv procent om året? När jag var ung var det lätt att rösta, nu har jag blivit så disillusionerad att det blivit nästintill omöjligt.



Jag vet än idag inte om jag ansågs ha varit illojal genom att skriva detta, eller om ingen brydde sig. Jag anade uppenbarligen fara, för jag bifogade följande text: "Jag känner en viss oro – anses det vara illojalt att som medarbetare ha synpunkter och frågor gällande den egna verksamheten? Får dessa bara ställas till den närmaste chefen? Gör man sig omöjlig som framtida medarbetare inom SLSO? Eller är det tvärtom min skyldighet som läkare och medarbetare att delta i interna och externa diskussioner efter bästa förmåga? Många hävdar att vi läkare är alldeles för tysta i debatten, andra att man hamnar ”i kylan” om man uttrycker för arbetsgivaren potentiellt besvärande åsikter offentligt eller t o m internt inom organisationen. Jag vet inte svaret men tar risken då jag inte vill arbeta i en organisation där jag inte har rätt att uttrycka mig och kommunicera fritt utan i så fall hellre söker mig till annan verksamhet."


Skrivelsen hamnade även i Läkartidningens internetversion, som den längsta artikeln någonsin, där en läsare kommenterade att "Michael Rangne har civillkurage som få". Själv kunde jag alltså inte räkna ut om artikeln hade med civilkurage att göra eller inte, jag hade ju bara velat beskriva vad jag såg. Ett av flera tillfällen där jag på allvar började undra om min sociala förståelse är så svag att jag skulle nå upp till kriterierna för Aspergers syndrom.

Intervju om arbetsglädje

Av någon anledning blev jag intervjuad av en skribent om arbetsglädje. Jag vet inte i vilken tidning den publicerades, men jag fick en råkopia som återfinns här. Ingalunda stor litteratur, men förmedlar faktiskt en del användbara tankar på två sidor.

Intervju om chefens roll och medarbetarnas ansvarstagande

Utkast till artikel som skulle publiceras i en tidning för chefer, som jag fick för påtitt. Okänd artikelförfattare, okänd tidning. Jag minns att jag undrade om jag verkligen hade sagt allt som jag uppges ha sagt. Men på det hela taget en del något så när vettiga tankar från mig och den andra intervjuade, så den får vara med här:-)

Det är högst osannolikt att särskilt många läser mina alster. Här ovan ett exempel på vad många hellre läser. Om jag hade mer tid skulle jag lägga upp en flik med de femhundra allra mest imbecilla, patetiska och kränkande löpsedlarna jag stött på. Frågan är om de som ligger bakom dessa löpsedlar ens skulle förstå att de är imbecilla, patetiska och kränkande, eller om de skulle tycka att det är roligt att de är så uppskattade att de tillägnas en egen internetsida? Jag får inte ihop det - är de som producerar smörjan korrupta moraliska missfoster, har de väldigt udda värderingar eller är löpsedlarna en logisk och ofrånkomlig följd av att människan är som hon är? Kanske hade Freud rätt - sex och våld är vad folk har i huvet. Men inte ens han nämnde vad jag vet förnedring av andra som ett centralt inslag i vår psykologi.


Kvälls- och veckotidningarnas löpsedlar ger oss två alternativ. Antingen har rubrikmakarna ingen aning om vad som intresserar normalt folk. Eller så har de det. Själv är jag stolt över att inte ha läst en kvällstidning på trettiofem år. När löpsedlarna normaliserats ska jag att ge det en ny chans, men dit verkar vi ha en bit.

Schysst erbjudande. Åtminstone om det gäller svenska kantareller eller oxfilé -  erbjudandet ter sig mindre flott om det är vitkål det gäller.

Man undrar hur mycket panten är på i detta fall.

Artikel om "grit"


Denna artikel skrev jag för Skola och Samhälle för ett par år sedan. Jag hade reagerat på det här och var reservationslösa hyllandet av "grit" (varför inte "tåga" på svenska?) som universallösning. För det första är det långt ifrån självklart vad som är höna och ägg här. Hur vet vi att det är grit som leder till framgång och inte tvärtom - människor som det går bra för får blodad tand och kör på? Det andra, och viktigare, problemet gäller när vi ska framhärda och när det faktiskt är vettigare att lägga ner. Vi har fått våra känslor av en anledning. De ger oss signaler om hur det faktiskt går för oss just nu, i syfte att vi ska göra mer av det som går bra och mindre av det som går dåligt. Så t ex är den depressiva sinnesstämningens funktion att den får oss att minska eller helt upphöra med meningslösa eller destruktiva aktiviteter för att vi istället ska ägna vår energi åt något mer meningsfullt. Depressionen motverkar kort sagt aktivitet. Nedstämdhet, orkeslöshet, meningslöshet, uppgivenhet, taskigt självförtroende, livsleda, kognitiv oförmåga... allt tjänar syftet att motverka fortsatt aktivitet. Det maniska tillståndet verkar i motsatt riktning - just nu verkar det gå jättebra för mig, så nu tutar jag och kör! Ökad ork, ökat självförtroende, minskat sömnbehov... bara att ge järnet!


Så när det gäller "grit" måste man rimligen ställa sig frågan om det är så klokt att propagera för att människor ska fortsätta ge järnet oavsett hur det känns och hur det går. Om jag nu hyllar grit som en god egenskap måste jag likväl ta ställning till hur jag kan veta när det trots allt är bättre att ge upp. Och om det talar man vad jag kunnat se inte om i gritkretsar. Men världen är nedlusad med människor som slösar bort sin tid på uppenbart meningslösa projekt (denna hemsida är ett klart gränsfall i sammanhanget). Och det må vara hänt om man har nöje av det, och då torde man klara sig utan grit och klara sig med lustkänslorna man har, men varför framhärda om det varken ger mening eller glädje?


Så möjligen är frågan om hur jag vet när det är dags att lägga ner och byta spår minst lika angelägen som frågan om hur man får sina lata elever att kämpa bättre. Ledtråd beträffande sista frågan: Hjälp dem att se meningen med det de gör, att sätta det i ett större perspektiv, och se till att de kan ha roligt under tiden. Glädje och mening, samtidigt, är svaret på många motivationsrelaterade beteendebrister.


Möjligen var det så att redaktören i den artikel som jag länkar till ovan strök ner min redan av mig själv nedstrukna artikel som du finner här. Den längre versionen finns här.

Michael Rangne

specialist i psykiatri

mrangne@gmail.com