Skola och utbildning

Du kanske undrar varför det inte finns någon fin teckning på just denna flik? De håller på att ta slut, jag måste upp på vinden och rota rätt på fler!

Skolan

Arma skola. Allt ska den klara, alla ska den ersätta. Föräldrar, fostran, frukost, simundervisning... Utifrån det faktum att många föräldrar sviktar i sitt föräldraansvar är ambitionen naturligtvis lovvärd, men skolan får inte de resurser den skulle behöva för ett så brett uppdrag. Jag har svårt att förstå varför en lärare med trettio barn i klassen skulle lyckas få fason på det barn som föräldern, med ett eller ett par barn, inte lyckas med.

Vilket inte betyder att skolan inte ska göra allt den kan - och det är jag inte övertygad om att den gör alla gånger. Vad tror du är den statistiskt sannolikaste responsen om man, per brev eller muntligt, upprepade gånger erbjuder flera stora innerstadsskolor i Stockolm någon variant av nedanstående (med eller utan klassresa i ekvationen)?

Hej NN,

Jag arbetar till vardags som psykiater och utbildningsansansvarig vid Norra Stockholms Psykiatri och har minst femton års erfarenhet av att utbilda sjukvårdspersonal, jurister och personalspecialister om psykologi och psykiatri. Jag vill nu erbjuda er en stimulerande och matnyttig utbildningskväll eller -dag i psykiatri och psykologi för skolans personal. Utbildningen kan skräddarsys efter önskemål och ta upp områden som stress och arbetsglädje, depression, utbrändhet, barns utveckling, goda relationer och mycket mer. Jag ger sedan många år dessa utbildningar kommersiellt och i mitt arbete som psykiatriker. Deltagarna har överlag tyckt att det varit värdefullt både för personlig del och i det professionella arbetet med barn och ungdomar. Mitt arvode är normalt xxxxx kr per dag, men det är naturligtvis inte aktuellt här. Jag vill inte ha betalt för att föreläsa vid mitt barns skola. Det vore roligt om utbildningen kunde medföra ett litet om än symboliskt bidrag till min dotters klassresa, men finns ej medel till det föreläser jag gärna helt oarvoderat.

Jag hoppas att du ska finna detta förslag intressant. Jag har möjlighet att komma till er när det passar och kort presentera vad jag kan erbjuda, så att det blir lättare för er att ta ställning till erbjudandet.

Med vänlig hälsning, Michael Rangne

Svarsalternativ:

Någon från skolledningen hör av sig och tycker att det låter som en toppenidé och vill boka in en tid rakt av för detta.
Någon från skolledningen hör av sig och ber att jag kommer och berättar litet mer.
Någon från skolledningen hör av sig och tackar artigt nej till erbjudandet.
Ingenting händer. När jag själv ringer för att följa upp är skolan inte intresserad, eventuellt med motivering att man endast anlitar "intern" fortbildning via skolförvaltningen.

Du har naturligtvis redan räknat ut hur det brukar gå. För mig personligen är det inget bekymmer, jag kan föreläsa någon annanstans och dessutom få betalt. Men som skattebetalare har jag en åsikt om det hela. Skulle inte skolan ta in samhället? Vilket påminner mig om när min dotters lärare på gymnasiet vid ett föräldramöte berättade att i år skulle man arbeta i ett brett tema kallat "livet", och att man gärna ville ha medverkan av så många föräldrar som möjligt. Lysande idé, tycker en psykiatriker och stegar genast upp och erbjuder sig att bidra med något passande. Möts av viss osäkerhet och tvekan, följt av ungefär ett "kanske, vi hör av oss". Vid det här laget behövs knappast någon ny frågesport angående hur det gick med den saken. Slutsats? Jag måste ge ett mer skruvat intryck här i världen än jag själv begriper.

Nu har jag hittat fler bilder, så här kommer alla skolbarnen på väg till sin första skoldag. Vi kan bara hålla tummarna för att de ska vara lika glada om tolv år...

...vilket de förmodligen inte kommer att vara, så de förstärker examen med öl och afrikansk trance, se bilden nedan. Tretton års skolgång och kulturell förfining kulminerar i att man far runt halvnaken på ett lastbilsflak, packad, vrålande och omdömeslös, till musik på volymer som högst sannolikt genererar livslång hörselskada och tinnitus, och badar i en smutsig fontän. Med risk för att falla av flaket och dö (har hänt). Och låtsas att man tycker det är kul.

Vilket får mig att drista mig till att presentera ett förslag till Skolverket gällande en ny övergripande målsättning för skolan:

Lära barnet om grupprocesser och grupptryck. Vara medveten om, känna igen, förstå, kunna hantera, kunna stå emot, kunna säga nej.
Barnet ska vara minst lika levande och vitalt när det lämnar skolan som när det började.
Förmedla en känsla för vilken oerhört värdefull gåva livet är.

För mig som förälder skulle det kännas mycket bra om skolan delade denna ambition och helst också lyckades med det.

Här ett förslag till undervisningsprogram i skolorna, fritt efter "Trettio tuffa sanningar innan det är för sent" av Gordon Livingston.

Apropå att ändå göra det som trots allt är möjligt är här några tankar av Lars H. Gustavson, Sveriges svar på Jesper Juul. Klok, kunnig, en njutning att läsa. Se lästipsen.

Undrar vad Lars (ovan) skulle tycka om hur Hälge har det i skolan? Det är egentligen en sammanhängande serie, men jag är inte säker på att jag lyckats pussla in bilderna i rätt ordning. Tänk vad ett barn på kanske åtta eller tio år kan uppfatta och fånga i sina teckningar! Allra sorgligast är kommentaren "Du är ett problem". Exakt vad inget barn ska behöva höra eller uppleva, i skolan eller hemma. Den som ofta får höra att hen är ett problem kommer förr eller senare att bli ett.

Föreläsning för elva-tolvåringar om hur man får ett bra liv

Jag lyckades nästla mig in på en av Carl-Fredriks lektioner vid Banérportens skola för att föreläsa ett par timmar om livet. Denna skola har varit mycket mer positiv till utbildningspropåer än de kommunala skolor våra döttrar gått i, jag har även föreläst för personalen där. Det hela var ett experiment för att se om jag kunde förmedla mina tankar på ett sätt som barn i årskurs fem förstod. Det var fantastiskt roligt, men vad som egentligen gick fram vet jag inte. Kul inblick i skolans värld och underbara barn. I pausen bildade minst ett dussin barn en stor klunga på golvet ("pyramid" enligt dem själva) varefter de till andra halvlek undrade om de inte kunde få ligga på golvet och lyssna. I mitt nästa liv ska jag bli lärare!

Jag ska vid tillfälle bearbeta materialet och foga in kommentarerna jag hade till bilderna, så blir det mycket mer användbart om någon annan också vill försöka.

Utvärderingsformulär för elvaåringar

Delade ut detta formulär efter föreläsningen ovan och fick det åter av nästan alla med idel soliga kommentarer (i jämförelse med en "vanlig" lektion alltså...) Kanske något skolan skulle använda sig av mer systematiskt - det kan väl inte vara fel att ta reda på vad elvaåringar tycker om sina lektioner, när vi rutinmässigt gör det med de vuxna vi utsätter för utbildning?

Incident i skolans värld

Hur chefen ser på sina medarbetare är förmodligen avgörande för hur hen lyckas med sitt ledarskap. Här är en liten lathund som jag plitade ihop inför en utbildning. En dryg A4, men det räcker gott och väl för att summera vad som krävs av en bra chef. Extremt kortfattat behöver hen kombinera ett antal generella åtgärder på arbetsplatsen, sådant som vi alla vill ha av vårt arbete, med individuella insatser för var och en av sina medarbetare (fråga så får du veta!). Samt skaffa sig stöd för sina åtgärder uppifrån. Saknas detta stöd så går det inte, men om det föreligger så är ett gott ledarskap inte så himla knepigt som alla dessa kursgivare vill få oss att tro. Jag har mött åtskilliga chefer som varit på kurs utan att någon ser någon skillnad, och då och då sett fall där det synes ha blivit en försämring. Akta dig för att gå på kurs, eller i vart fall att anamma det du får höra, om det du redan gör verkar fungera. Ofta är det betydligt effektivare att regelbundet fråga dina medarbetare hur du kan vara en bättre chef för dem, de vet precis!

Låt retorik rädda skolan

Jag har en faster Malena som på allt jag hört varit världskändis i Stockholmstrakten hela mitt liv. Ända sedan jag var helt ung har människor hajat till när de hört mitt efternamn. "Rangne... är du kanske släkt med Malena? Hon är den bästa lärare jag någonsin haft!" följt av diverse lyriska tillägg. Nu har hon med ålderns rätt pensionerat sig, till skolans och lärarutbildningens förfång.

Jag har roat mig med att på litet lagom distans följa skolans utveckling ända sedan Kaj Attorps levde om på SvDs insändarsidor i min ungdom. Barnen är ju faktiskt vår framtid, se där en floskel som faktiskt har fog för sig! Nyligen fick jag ta del av ett bokmanus på 67 sidor som Malena skrev i samband med pensioneringen, som tyvärr aldrig publicerades utan blev kvar på en dator. Malena skriver glasklart och angeläget om skolans problem - förlåt, utmaningar heter det förstås på nutida fikonspråk - men pekar också ut en väg framåt. Ge inte upp, börja inte slåss, låt dig inte bli ett offer. Skaffa dig ett språk och du får en röst. Lär dig läsa, tala, skriva och tänka så kan du sedan kämpa effektivt för ett bättre liv och en bättre värld. När jag hört Lotta (min fru) berätta om alla barn som inte funnit sig väl tillrätta i skolan har den röda tråden förefallit vara att de inte sett någon vettig anledning att gå dit, än mindre anstränga sig på plats. Och jag har tyckt att skolan skulle behöva börja med att förmedla till eleverna ett övertygande varför. Vad är egentligen poängen med skolan? Malena ger ett engagerat svar på frågan, nu återstår bara att räkna ut hur vi kan sprida svaret brett till de som upplever skolan meningslös. Psykiatrikern i mig gläds f ö åt svaret, för är det något jag skulle vilja förmedla till så många av de som inte mår bra idag så är det just detta: Du är inget offer. Du kan välja en hel del - gör det! För någon väljer mitt liv, om inte jag själv så någon annan. Had better be me!

Det är förbaskat kul att ha en faster som i klokskap och engagemang ligger i topp tillsammans med min andra favorit inom området, Lars H. Gustavson😉. Länk till texten här ovan alltså, i hopp om att något förlag eller fackförbund ska låta trycka upp en bok. Som borde vara obligatorisk läsning på lärarutbildningen.

Artikel om "grit"

Denna artikel skrev jag för Skola och Samhälle för ett par år sedan. Jag hade reagerat på det här och var reservationslösa hyllandet av "grit" (varför inte "tåga" på svenska?) som universallösning. För det första är det långt ifrån självklart vad som är höna och ägg här. Hur vet vi att det är grit som leder till framgång och inte tvärtom - människor som det går bra för får blodad tand och kör på? Det andra, och viktigare, problemet gäller när vi ska framhärda och när det faktiskt är vettigare att lägga ner. Vi har fått våra känslor av en anledning. De ger oss signaler om hur det faktiskt går för oss just nu, i syfte att vi ska göra mer av det som går bra och mindre av det som går dåligt. Så t ex är den depressiva sinnesstämningens funktion att den får oss att minska eller helt upphöra med meningslösa eller destruktiva aktiviteter för att vi istället ska ägna vår energi åt något mer meningsfullt. Depressionen motverkar kort sagt aktivitet. Nedstämdhet, orkeslöshet, meningslöshet, uppgivenhet, taskigt självförtroende, livsleda, kognitiv oförmåga... allt tjänar syftet att motverka fortsatt aktivitet. Det maniska tillståndet verkar i motsatt riktning - just nu verkar det gå jättebra för mig, så nu tutar jag och kör! Ökad ork, ökat självförtroende, minskat sömnbehov... bara att ge järnet!

Så när det gäller "grit" måste man rimligen ställa sig frågan om det är så klokt att propagera för att människor ska fortsätta ge järnet oavsett hur det känns och hur det går. Om jag nu hyllar grit som en god egenskap måste jag likväl ta ställning till hur jag kan veta när det trots allt är bättre att ge upp. Och om det talar man vad jag kunnat se inte om i gritkretsar. Men världen är nedlusad med människor som slösar bort sin tid på uppenbart meningslösa projekt (denna hemsida är ett klart gränsfall i sammanhanget). Och det må vara hänt om man har nöje av det, och då torde man klara sig utan grit och klara sig med lustkänslorna man har, men varför framhärda om det varken ger mening eller glädje?

Så möjligen är frågan om hur jag vet när det är dags att lägga ner och byta spår minst lika angelägen som frågan om hur man får sina lata elever att kämpa bättre. Ledtråd beträffande sista frågan: Hjälp dem att se meningen med det de gör, att sätta det i ett större perspektiv, och se till att de kan ha roligt under tiden. Glädje och mening, samtidigt, är svaret på många motivationsrelaterade beteendebrister.

Möjligen var det så att redaktören i den artikel som jag länkar till ovan strök ner min redan av mig själv nedstrukna artikel som du finner här. Den längre versionen finns här.

Livet 2.0

Om att leva på 2000-talet och må bra ändå