Livet 2.0

Om  att leva på 2000-talet och må bra ändå

Ett par ord om mig

Många av er som hittat till den här sidan har säkert redan träffat mig i något sammanhang. Egentligen är det inte så intressant vem just jag är. Men eftersom jag är litet personlig här och var, och då man kan vilja veta något om den vars tankar man har att förhålla sig till, förmedlar jag här något litet om min bakgrund. Den som mot förmodan vill ha en litet utförligare beskrivning av mig hittar en sådan här, alternativt direkt på ett av utbildningsanordnarna här.

Således

Anställd som psykiatriker i Stockholm sedan många år. Jag har även en grundläggande utbildning i kognitiv psykoterapi. Jag har mångårig erfarenhet av undervisning, personalfrågor och ledarskap. För tillfället varvar jag en mindre del kliniskt arbete med att vara chef och arbetsledare för AT-läkare, ST-läkare och övriga underläkare vid Norra Stockholms Psykiatri, vilket inbegriper rekrytering, schemaläggning, medarbetarsamtal och lönesättning. Ger när jag får tid utbildningar inom de områden jag här skriver om.

Samtalar därtill i liten skala med chefer i näringslivet som kört fast på något vis. Nästan alltid har det då kört ihop sig med en annan människa; chef, underställd eller kollega. Somliga kallar det coachning, men sannolikt skulle en professionell coach anse att jag är alldeles för aktiv och styrande i samtalen för att godkänna den benämningen. Själv föredrar jag att kalla det utvecklande dialog. Jag tror att den som kört fast ofta behöver input utifrån, och ibland även ett gott råd från den som ska hjälpa. Men besluten får hen fatta själv, liksom att ha kvar det övergripande ansvaret för sin utveckling.

När jag inte är på jobbet är jag lyckligt gift med Lotta, liksom jag 58 år. Lärare av den mest ambitiösa sorten, jobbar till elvatiden på kvällen för att sedan stiga upp fem och cykla på motionscykeln under fortsatt arbetande. Litet som att vara gift med en VD på ett större företag, minus lönen. Vi har två utflugna döttrar - vars barndomsteckningar piffar upp denna hemsida - och en sjuttonårig son. M a o är jag psykiatriker, chef, pappa, make, medmänniska... men rollerna hänger ihop på många sätt. Har alltså inga fritidsproblem (ingen fritid).

Jag är mycket intresserad av gränslandet mellan normalpsykologiska bekymmer och psykisk sjukdom - det finns ingen distinkt gräns - och av vad vi alla kan göra för att må bra och leva ett gott liv. Jag får ibland frågan om vi som arbetar som psykiatriker vet mer än andra om hur man får till ett lyckligt liv. Svaret är dessvärre nej. Såvitt jag kan se är mina kollegor i genomsnitt normallyckliga och uppvisar samma provkarta på mänskliga svagheter, styrkor och egenheter som alla andra. Det lilla vi vet har vi fått lära oss den vanliga och mödosamma vägen, ett misstag i taget. Jag försöker sedan många år, med varierande framgång, få någon sorts fason på mig själv och mina ovanor. Är stark anhängare av tanken att ett lyckligt liv till stor del handlar om förnöjsamhet. Att vara nöjd trots det ena eller andra bekymret, då väntan riskerar bli lång om man envisas med att först invänta den rätta kombinationen av önskade yttre omständigheter. Mer om detta i mitt femtioårstal till mig själv. Känn dig fri att låna det du kan ha användning för, om du hamnat i beråd beträffande vad du ska säga på en högtidsdag.

Blendow Institute, ett utbildningsföretag som jag gjort många utbildningar för genom åren, lät intervjua mig om mitt föreläsande för ett par år sedan, återfinns här.

Vad jag inte gör

Jag får en del förfrågningar om personlig rådgivning per mail och telefon. Gällande misshandlande partners, oförstående socialtjänst, missnöje med vården och jag vet inte vad. Jag har full förståelse för behovet av hjälp och att ventilera bekymren med någon, men jag har helt enkelt inte tid för sådant. Tiden räcker inte ens för det jag måste göra. Sorry.

Däremot tar jag gärna emot mail med tankar om psykiatrin, förslag på förbättringar av denna hemsida och liknande, bara du är medveten om att jag kanske inte hinner svara.

Jag som föreläsare

Dessvärre inget ess. Med åren hjälpligt nedbrottad social fobi (om än med senkommet recidiv efter olycklig incident med "mygga" på toaletten i en föreläsningspaus), notorisk fortpratare, tappar tråden, har alldeles för mycket material, glömmer upprepa frågor... Ändå finns det de som är någorlunda nöjda. Kanske för att de uppfattar att jag trots mina avsevärda brister har något att säga, och ibland lyckas göra det på ett sätt som håller folk vakna (utom möjligen timmen efter lunch). Har gjort en liten lathund för att hjälpligt styra upp mig själv, som funkar sisådär (många problem här i världen förefaller åtminstone delvis personlighetsrelaterade, vilket förklarar varför det är så svårt att få någon rätsida på dem). Men här är mina föreläsningstips, utifall att du har samma bekymmer som jag när du föreläser, och här mina pedagogiska ambitioner med våra diskussioner i mini- och storgrupp. Här är fler förslag på vad man kan tänka på om man vill bli en bätttre föreläsare. I korthet: vill man ge en helt okay föreläsning, trots sin nervositet, så tränar man på att strunta i vad åhörarna tycker. Vill man bli bra gör man tvärtom och observerar noga och medvetet åhörarnas alla reaktioner för att vägleda sin insats, samt ber med berått mod om feedback efter varje föreläsning - vad kunde jag ha gjort bättre?

Jag återfann nyligen stolparna till den allra första föreläsningen jag gav utanför arbetsplatsen, för Försäkringskassan i Stockholm ungefär 1994: Råd och antiråd för ett miserabelt liv. Säkerligen var det inte för att tala om detta som jag var inbjuden, och hur det hela avlöpte minns jag inte. En ledtråd kan vara att jag inte minns mig ha blivit inbjuden för någon ytterligare föreläsning sedan dess.

Mina utbildningar

Kan du läsa mer om här och här.

Carl-Fredrik. Fenomenal på idrott. Snart innebandyproffs!