Relationer och samtalskonst

Livet 2.0

Om  att leva på 2000-talet och må bra ändå

Att mina relationer ser ut som de gör är ingen slump


Det råder knappast någon tvekan om att den viktigaste faktorn för hur bra liv vi får är kvaliteten på våra relationer, som i sin tur är resultatet av ett antal tämligen väl definierbara beteenden och egenskaper. Goda relationer är en konsekvens - av min skicklighet i att kommunicera och av vilken sorts människa jag väljer att vara. Många har kort sagt de relationer de förtjänar, även om det naturligtvis också finns de vars olyckliga lott i hög grad beror på sjukdom, orättvisor och otur. Vi behöver alla förstå och tillämpa spelreglerna för goda relationer om vi vill slippa leva ensamma alternativt ha miserabla relationer. Än mer så om vi vill kunna välja vårt umgänge - de som uppför sig trevligast och bryr sig mest om sina medmänniskor får välja först.


Jag skriver här om samtal, "bemötande" (förfärligt ord, samtalskonst är mer tilltalande), möten och relationer som fungerar. Att samtala med en människa som inte mår bra bygger på samma färdigheter som alla andra samtal. Dessa behöver dock kompletteras med goda kunskaper i psykologi och psykiatri, så att den andre märker att hens samtalspartner vet vad hen pratar om och har något att tillföra. Det går därför inte att göra någon strikt indelning i samtal med vem som helst, samtal med människor som mår dåligt i samband med livsproblem, samtal med psykiatriskt svårt sjuka patienter och samtal med "besvärliga" människor. Sistnämnda gruppen har fått en separat flik här och återfinns även under fliken om personlighetsstörning. Det är därtill en betydande överlappning mellan denna flik och fliken psykoterapi. En del av bilderna är desamma, men eftersom de på psykoterapifliken försetts med skriftliga kommentarer stör dubbleringen förhoppningsvis inte alltför mycket.


Skillnaden mellan professionell, personlig och privat kommunikation har ofta överdrivits - det är i mångt och mycket samma färdigheter som fungerar i de olika situationerna. Men vissa skillnader finns förstås och behöver beaktas. Det går inte heller att tillämpa någon särskild "metod" för samtalet. Tvärtom behöver man vara lyhörd för vem man har framför sig, och vad just denna person behöver just nu. Den avgörande frågan är alltid hur det blir för den andre när jag är och pratar som jag gör. Det viktigaste verktyget för ett gott samtal är jag själv, och bästa samtalshjälpen får jag genom att vara uppmärksam på den andres reaktioner på din insats. Den kortaste samtalskursen: Närvaro! Några tips på hur du kan tänka när det går snett förmedlas också.


Vill du veta mer så läs en bok eller två av Jesper Juul. Ingen jag känner till har beskrivit relaterandets vedermödor och glädjeämnen lika insiktsfullt som han.


”Jag hoppas att under dagen kunna förmedla några användbara tankar om vad som underlättar relaterandet till andra människor, även ungdomar. Extremt sammanfattat skulle jag då föreslå att man låter bli att leta metoder och tricks för detta. Istället ser man till att leta efter och hitta något man verkligen gillar och beundrar hos den man relaterar till, och sedan relaterar man till den delen av personen som man faktiskt gillar. Då blir mötet naturligt, man slipper förställa sig och kan istället vara sig själv. Lyckas man inte hitta något att gilla hos dem man är satt att hjälpa är man å andra sidan illa ute, men då ska man nog syssla med något annat.”


Citat från en utbildning om att möta ungtdomar med psykisk ohälsa jag gav för ett par år sedan.

Vårt behov av andra


”Min ende läsare”, skrev Gösta Oswald. Han syftade på vårt behov av att stå i förbindelse med åtminstone en annan människa och därmed vår omvärld. Utan kommunikation är vi utanför världen.

”Long time since you and I

sat here by the fire

discussing horses and women”


Seb Macahan


Några tankar om att möta och samtala med människor

Litet "djupare" och mer personligt färgat än många av standardråden. Hur ser jag på den andre? Varför gör jag ö h t det här? Hur hänger mina samtal ihop med med min underliggande livsfilosofi? Jag tror att om hjälparen "kommer" från rätt plats så behövs det vanligen inte några särskilda samtalstekniker.

Annan version av ovanstående

Den ena är en bearbetning av den andra och alltså mer i linje med mitt nuvarande tänkande, men just nu har jag inte tid att gå igenom dem och fastställa vilken som är nyast och därefter förhoppningsvis få till en syntes. Återkommer:)

Var dig själv i samtalet

Istället för samtalsmetodik - varför inte pröva att vara dig själv? Vara äkta och autentisk, visa dig själv och dina reaktioner utan förställning? Lämna rollen som expert och istället möta en människa som sitter i samma båt som du själv, om än på en något annorlunda plats i båten? Likvärdigt, dvs bådas tankar, känslor och önskemål har samma värde och samma berättigande. Min erfarenhet är att de riktigt duktiga samtalarna är duktiga utan uppenbar koppling till någon utbildning de gått.

Om teknik och metoder

Pros et cons...

Pertti Simula om att möta missnöjda och ilskna människor

Jag hörde denne kloka person tala vid Ersta för många år sedan. Det är något visst med en riktig psykoanalytiker... Så det blev några bilder även här. Han har ett par viktiga poänger. Varför, egentligen, får vi i vården hela tiden för oss att det är vårt ansvar att alltid göra något åt alla andras jobbiga känslor? Varför inte bara låta dem ha dem?

Ta hand om dig själv

Det är viktigt att vi själva mår bra om vi ska kunna hjälpa. Här några bilder om vad vi kan tänka på. Att trivas med och på jobbet, och att se till att få ut något av samtalen för egen del är viktiga bitar. Liksom att ha rimliga förväntningar på utfallet - det krävs två för en tango!

Samtalstips från Terapins gåva av Irvin Yalom

Yalom (till höger) skriver insiktsfullt om samtalskonst som fungerar, utan psykoterapeutisk jargong och fåniga psykologiska teorier. Här gäller det att samla ihop sig till ett riktigt samtal där du använder allt du kan, har och är till att åstadkomma ett äkta möte. Man kan kort sagt inte fuska eller gömma sig om det ska bli bra. Jag har här sammanfattat hans centrala tankar på åtta sidor. Materialet finns även som bilder med anteckningar här, samt som bilder utan anteckningar här.

I stället för teknik och metoder

Ingen metod funkar i alla lägen. Förr eller senare går det åt fanders oavsett vilken metodik jag tillämpar. Vill du ha en metod, föredömligt kortfattad dessutom, får du den här: Närvaro! Följ uppmärksamt hur det går och korrigera följsamt dina insatser därefter.


Ett bättre koncept än samtalsteknik och metoder är samtalskonst. För goda samtal är en konst, en konst man aldrig blir fullärd i. Jag är övertygad om att om jag hade spelat in alla samtal jag någonsin haft med mina patienter och medarbetare och nu tittade på dem skulle jag vara plågsamt missnöjd med min insats i vartenda ett.


Fyra goda vägar till bättre samtal:

  1. Följ uppmärksamt den andres reaktioner under samtalet.
  2. Fråga alltid den andre i slutet av samtalet hur det kändes, vad du gjorde bra och vad du skulle kunna göra bättre.
  3. Ta regelbundet med en kollega vars samtalsförmåga du beundrar och be hen om återkoppling efter samtalet.
  4. Spela då och då in dina samtal och titta på dem efteråt, gärna tillsammans med en klok kollega eller handledare.


Att man i Sverige kan tillåtas bedriva professionella samtal med sårbara och utsatta människor i fyrtio år utan att en enda gång behöva skaffa sig minsta återkoppling enligt någon av dessa fyra punkter är en gåta för mig.

Samtala med den som mår dåligt eller är sjukskriven

Rädslan man kan känna för att ställa till det och försämra läget ytterligare är inte helt gripen ur luften. Den som redan mår dåligt är känsligare än andra för upplevd okänslighet i samtalet, så man behöver vara finkänslig och empatisk i samtalet. Här får du en lathund på fyra sidor om vad som kan vara bärt att tänka på i samtalet.

Hur skaffar jag mig bra återkoppling?

Min erfarenhet är att många säger att de vill ha återkoppling men att avsevärt färre egentligen vill det. Att någon ber om det är ovanligt, och ännu färre lyssnar på det de får höra. För inte så länge sedan när jag försökte ta upp att det enligt min syn på saken förelåg allvarliga problem med vederbörandes insats fick hen ett utbrott och skrek att jag minsann inte var ett dugg bättre själv och rusade ut ur rummet. De få som förmår ta emot feedback och kritik på ett hyfsat sätt behöver den sällan, medan de som verkligen skulle behöva korrigerande feedback sällan tar emot den. De med stora svårigheter är nästan alltid omöjliga nå, dessutom blir de ofta ännu giftigare efter detta förmenta angrepp på deras människovärde. Ett av narcissistens mest utmärkande drag är som alla som försökt framföra kritik att hen inte tål någon som helst kritik. Troligen inte en slump att dessa funkar sämre på jobbet och sannolikt även privat. Som Richard Bach påpekade: Försvara din begränsning, och du får behålla den. För sanningen är att god återkoppling, och förmåga att ta emot och använda den, är den överlägset bästa vägen till bättre samtal och insatser. Svaret på mina frågor finns där ute, hos de andra!


En parallell kan ses vid den KBT som ofta ges patienter med social fobi: Strunta i vad åhörarna tycker, titta på någon som ser vänlig ut i publiken och gör din grej. Det må vara ett recept för att ta sig igenom eländet, men ett recept för att bli en god talare är det inte. För då måste jag tänka tvärtom: Sanningen om min insats finns där ute, i åhörarnas reaktioner. Vill jag bli en riktigt bra talare behöver jag därför tänka tvärtom och noga studera allas ansiktsuttryck och övriga reaktioner för att av dessa lära mig mer om hur det jag säger tas emot. Vilket förstås fordrar en viss ångesttolerans, sanningen är ofta jobbig att möta. Ångestreduktion är för övrigt ett dubiöst mål med psykoterapi, ångest hör livet till och det är viktigare att vi lär oss stå ut med och hantera all den ångest vi har. Jag har varit specialist i psykiatri i massor av år och har inte ett smul mindre ångest nu än när jag var ung. Snarare mer eftersom jag med åren insett hur stora faror det faktiskt finns, hur många människor som inte vill en särskilt väl osv. Som Christina Stelli påpekar: Livet är en jobbig period. (Gå och lyssna på henne om hon dyker upp på en scen nära dig!)


Bildversion finns här.

Hur ger jag återkoppling?

Alla undrar hur de ska göra för att ge återkoppling på ett sätt som fungerar. Sanningen är att det ofta inte går eftersom många varken kan eller vill ta emot någon feedback (se ovanstående ruta). Fler borde fokusera på hur de själva kan ta emot återkoppling hellre än på hur de kan ge sådan, eftersom det förmodligen gör större skillnad för en själv att ta emot än att ge återkoppling.


Men försöka vill vi förstås, så här är några saker att tänka på. Ha realistiska förväntningar, de som verkligen behöver korrigerande

Hur kan jag minska risken för att samtalet ska gå snett?

Det kan jag kanske inte, även goda försök faller ibland platt på marken. Men försöka duger så här är några förslag på vad jag kan tänka på. Överlägset viktigast är att fokusera på den andres reaktioner snarare än på vad jag själv ska säga härnäst. För den andre är min främste läromästare. Om jag är observant på vad som händer med den andre under vårt samtal hinner jag plocka upp att det inte verkar gå så bra tidigt, innan hen helt går upp i limningen. Så notera den andres miner, ordval, tonfall och sinnesstämning. Var också observant på vad som händer i dig själv under samtalet. Alla mina känslor ger viktig information om samtalet, så lyssna på och var tacksam för dem. När jag så märker att det inte verkar gå så bra stoppar jag samtalet och påpekar det jag märker, och frågar om det är något jagkan göra för att samtalet ska kännas bättre för den andre. På så vis kan jag korrigera kursen innan samtalet hunnit gå riktigt snett och därmed förhoppningsvis inte tappa den jag pratar med.

Tankar och tips om att möta den som mår dåligt

56 bilder om mötet med den "psykiatriska" patienten. Som bygger på samma färdigheter som alla andra möten.

Att hjälpa missnöjda och stressade människor

Två användbara modeller för att förstå vad som händer när det går snett. Vad är det som denna person fått för sig, vilka kartor och förväntningar har hen som inte funkar? Och vad är det som hen inte förmår eller vill samarbeta om, och varför?

Möten, allmänt och vid psykisk ohälsa

Utökad variant av ovanstående bildsamling. Vill du ha hela paketet ska du gå direkt till den långa versionen från Linköping nedan, 1038 bilder.

Att möta människor som mår psykiskt dåligt

Annan version. Jag grejar bara inte att sortera upp det hela, sorry. Om du tycker det är rörigt på denna hemsida skulle du se hur det ser ut i min dator...

Psykiatri för icke-psykiatriker, Greaterminds, juni 2016

Bara bemötandedelen här, en kollega höll första dagen. Fascinerande hur många bilder man (jag) kan producera om något som i grund och botten handlar om vanligt hyfs och respekt. Men visst, eftersom jag sjölv behövt vara patient en del på senare år kan jag bara konstatera att det enkla inte alltid är det självklara. Man vill få en smula kärlek i sin nöd, men bemöts korrekt på sin höjd. Men jag vill inte bemötas korrekt, jag vill möta en människa! Man lär sig  vara tacksam för det man får. "The key to happiness? Low expectations" säger Barry Schwartz i ett av sina bländande TED-talks; säkert har också han försökt hitta en mänsklig läkare.



Kommunikation i ett nötskal

I kursbeskrivningen till kursen ovan utlovades svar på ett antal frågor. För att inte göra deltagarna besvikna inledde jag vid första kurstillfället förberedelserna med att försöka svara på frågorna. Lyckades svara hyggligt på alla utom den sista. Rätt trist blev det emellertid, så nu kör jag mina egna mer spännande bilder och delar ut ”svaren” som separat fil - denna. 

När mötet inte går så bra

Föreläsning för akutens personal, april 2016. I det arbetet gör man nästan inget annat än möter människor som mår dåligt, och då är det ofrånkomligt att det uppstår "besvärlighet" rätt ofta. Hur man som personal förmår hantera denna besvärlighet är avgörande inte bara för patientens vårdkvalitet utan också för ens egen arbetsglädje och för kvaliteten på det arbete man gör.

P g a tidsbrist hade jag bara någon halvtimme på mig att välja ut vad jag tycker är det viktigaste för medarbetaren att fundera på, och här är resultatet. Men bristen på tid för att göra ett urval visade sig inte spela någon större roll, för väl på plats fanns det ingen projektor.

Besvärliga patienter

Återkommande föreläsning för AT-läkare. Jag ogillar benämningen "besvärliga patienter", eftersom tusan vet vem det är som egentligen är mest besvärlig i mötet - frågar man patienten så är det säkert läkaren. Och vissa kollegor har betydligt fler "besvärliga" patienter än andra. "Svåra möten" eller "när det inte går så bra" är mer neutrala rubriker. Detta sagt är det ett faktum att möten går olika bra och ibland direkt illa, och det är något vi behöver kunna hantera.

Det svåra mötet - när det inte går så bra

Somliga kallar situationen "den besvärliga patienten", men det kan finnas andra förklaringar till ett dåligt samtal än just patienten (du anar säkert vart jag vill komma).

Bemötande för socialtjänsten, kort version

Augusti 2015. Här skulle jag prata om att möta människor, med fokus på de med psykiska svårigheter och funktionshinder. Som vanligt var min huvudpoäng att man med fördel kan möta dessa på samma sätt som man möter alla andra. Är man bra på det ena blir man bra på det andra.

Bemötande för socialtjänsten, lång version

Som ovan, för den som tycker att 360 bilder är litet tunt.

Det är den som möter som ska backa

Osannolik berättelse av Sven Stolpe. Det måste vara personer som denna som genererar den stora efterfrågan på utbildningar om "besvärliga människor".

A lion called Christian: The Touching Reunion, kort

Sannerligen "a true love story". Ju fler filmer av detta slag jag ser, ju mer uppenbart blir det att vegeterianism är det enda acceptabla alternativet. De är ju precis som vi!


Vad filmen gör här? Illustrerar livets mest grundläggande princip: ge för att få! Vill du få ett bra liv behöver du många goda relationer, och det får du genom att medvetet och ihålligt göra insättningar på kontot hos de människor du bryr dig om. Så att du har något att ta ut när du behöver. Cyniskt? Inte alls, det är bara en beskrivning av hur världen funkar, alltid har funkat och alltid kommer att funka. Och det är egentligen rätt lätt att göra insättningar eftersom alla människor har en mängd otillfredsställda behov som de längtar efter att få tillgodosedda. Identifiera andras behov och fyll på med vad du har att erbjuda. Vilket för till en annan tanke, nämligen den om att tillvaron saknar mening osv. Kan man säkert komma fram till om man räknar från det hållet. Men från andra hållet är ett meningslöst liv en omöjlighet. Upplevelsen av mening är naturens trick för att få oss att bry oss om varandra. Vi gör något för en annan och belönas med en liten dos "helpers kick" och en känsla av mening. Med andra ord - så länge det finns människor på vår jord finns det människor som behöver något av mig och så länge det finns människor som behöver något av mig finns det alltid ett utrymme för mig att handla med mening. Ännu kortare sagt - meningslöshet är en illusion, ofta beroende på lättja. Gå ut och gör något för en medmänniska så upphör meningslösheten genast. Och omvänt - om jag inte gör något för andra så ska jag uppleva en känsla av meningslöshet, för att jag ska ta mig ur min självupptagenhet och göra något för andra. Meningslöshet är ett "call for action"!


Om vi går upp en abstraktionsnivå från att ge för att få: Vill du få ett bra liv behöver du identifiera de principer - psykologiska grundlagar - som styr hur världen fungerar, lära dig dem och sedan göra dem till automatiserade vanor som guidar ditt liv. Du kan naturligtvis ge fan i alla principer du inte gillar, men eftersom de beskriver hur verkligheten är beskaffad kan du inte undkomma konsekvenserna av att inte förstå dem eller ge fan i dem. Att bli vuxen är att inse att jag förvisso kan välja precis vad jag vill, men jag kan inte välja konsekvenserna av mina beslut. Med andra ord, att välja är att välja konsekvenser. Mer härom på Stephen Coveys flik.

A lion called Christian: The Touching Reunion Längre version. Det finns massor på YouTube, tyvärr samtliga med rätt usel bildkvalitet.

Varför ska vi bry oss om varandra?

Tänkvärd valfilm av Roy Andersson 1985.

Denna  bild syftade när jag skrev den på patienter med depression. Avsikten var att påpeka att vi behöver ha en korrekt karta över anledningen till patientens tillstånd för att kunna hjälpa patienten till en korrekt karta. Men resonemanget kan utsträckas till samtliga psykiska sjukdomar och personlighetsavvikelser; även de sistnämnda gör i allmänhet sitt bästa och behöver snarare autentisk återkoppling än ogillande och fördömande för att kunna ändra sitt beteende. Folk vill för det allra mesta komma överens med sina medmänniskor, kul är det inte att  vara osams med och ogillad av andra.

Boktips

Michael Rangne

specialist i psykiatri

mrangne@gmail.com